Oväntade möten

Oväntade möten är spännande och kan få konsekvenser för våra liv. 

Ibland livsomvälvande även om det sällan sker så påverkar möten oss helt enkelt i stort och smått. Någon får en betydelsefull plats i våra liv eller något en person förmedlar stannar kvar inom oss. Det oväntade mötet kan också ske när det handlar om mötet mellan Gud och människa. Den samariska kvinnan får uppleva både och, i ett och samma möte, i den mest vardagliga situation man kan tänka, när hon hämtar vatten. Så här berätta evangelisten Johannes 1) om det mötet. 

    Jesus kom till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig något att dricka." Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: "Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna." (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: "Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten." Kvinnan sade: "Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet?  Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?" Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."  Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten." Jesus sade: "Gå och hämta din man."  Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade: "Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning." Kvinnan sade: "Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem." Jesus svarade: "Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern.  Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna.  Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning." Kvinnan sade: "Jag vet att Messias kommer" (alltså den Smorde) "och när han kommer skall han låta oss veta allt." Jesus sade till henne: "Det är jag, den som talar till dig." 

Hon väljer att hämta vattnet mitt på dagen när det är som varmast för att slippa möta blickar som dömer henne. 

Hennes sätt att leva och troligen även hennes härkomst som samarier störde en del i staden. Samarierna var en befolkning som uppstått i mötet mellan olika folkslag i samband med folk-omflyttningar, erövringar osv. Det resulterade i andra religiösa traditioner än de judiska. Vi får en glimt av det i berättelsen när kvinnan och Jesus talar om var man ska tillbe Gud. Enligt samarierna så finns Guds heliga plats inte i Jerusalem utan på berget Gerizim. De erkänner inte de profetiska skrifterna utan deras heliga skrifter är de 5 Moseböckerna.Vi anar en rakryggad kvinna, annars skulle hon inte börjat prata med en främmande man. Det är ett möte ansikte mot ansikte, avskalat, om det vardagliga som livgivande vatten. Samtalet blir oväntat teologiskt och existentiellt. Ett samtal som förändrar hennes liv.

Vi förflyttar oss i tanken till Sykar, Jesus är trött, törstig och hungrig. Han sätter sig ner vid en källa. Det är skillnad på källa och brunn. En brunn är gjord av människohand, en källa är sprungen ur Skaparens hand, naturligt livgivande. Kvinnans frimodighet öppnar direkt upp för ett samtal på djupet om den teologiska skillnaden mellan judar och samarier Genom berättelsen blir det tydligt att Jesus är sänd av Gud till mänskligheten inte enbart till sitt eget folk. Det här är inte den enda berättelsen om hur Jesus möter samarier och det blir ett tänkvärt möte. Minst två slutsatser kan vi dra av mötet.

Till att börja med, möten, ansikte mot ansikte handlar om att se sin medmänniska och inte varandras etnicitet, kön utan just ett mänskligt möte. 

Vårt behov av etiketter i livet ställer till det för oss mer än vad det öppnar upp. Jag har läst – som säkert många av er - en rad olika inlägg i debatten som kommit igång på grund av de organiserade kränkningar som kvinnor drabbats av här och i andra länder. Jag fascineras av tonen som pendlar fram och tillbaka om vem som har tolkningsföreträden och hur man ska etikettera övergreppen, förövarna och offren. När det egentligen är så enkelt som att en människa – i de här fallen män – inte ska kränka, göra övergrepp, våldta, misshandla en annan människa – i de här fallen kvinnor. En människa ska inte göra en annan människa illa, oavsett kön, etnicitet, kultur, religion osv. Gör man illa ska man få rättmätiga straff oavsett kön, etnicitet, kulturella och religiösa föreställningar. I den bästa av världar. Men nu är vi inte där vid de förutsättningslösa mötena människa till människa. Det är svårt att komma till den bästa av världar men vi får aldrig ge upp vår strävan efter det goda och rätta. Då behöver vi se hur etiketterna kan användas för att vara konstruktiva och inte förvärra kränkningar människa mot människa. Vi behöver förstå kön, etnicitet, religion och kultur men om vi missar att det hela tiden handlar om att vi primärt är människor då sviker vi vår egen art, våra egna jag, för vi är inte djur, vi är inte växter, vi är människor.

Pontius Pilatus säger när Jesus står inför rätta ”Se människan”. Vi behöver Se människan bakom etiketterna, det gjorde Jesus när han mötte kvinnan vid Sykars källa. Vi anar hennes förvåning, ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” Det spelade en underordnad roll, det primära var det mänskliga mötet som fick konsekvenser för kvinnan och för lärjungarna som förvånade kom tillbaka och fann att Jesus talade med en kvinna. De skulle få erfara att det var något helt normalt för Jesus.

Så till mötet som är svårare att ta på och dela med andra, Gudsmötet, som vi som enskilda personer får uppleva på olika vis. 

Samtalet mellan kvinnan och Jesus leder fram till insikten att Jesus är mer än en schysst man, mer än en god profet. Han är Gud själv i Messiasgestalt. Vi anar hennes förvåning även här. ”Skulle du vara större än vår fader Jakob…” Jesus bekräftar att han är det, att han ger något som släcker den existentiella törsten. Källan han vill skapa inom oss, ”livets vatten”, är en källa som sträcker sig bortom döden och ”ger evigt liv”. Kvinnan ber förstås om det. Jesus svarar genom att se hennes sårbarhet, hennes stigma att ha levt med olika män och att den man hon har nu inte formellt är hennes make. Jesus bekräftar henne i hennes nakna sanning, så här är mitt liv. I mötet dömer han inte henne, han hjälper henne att se att hennes liv just nu kanske inte är det bästa av liv. Vi vet inte så mycket om omständigheterna och hederskulturen var naturligtvis stark. I människor ögon var hon en synderska.

När vi talar om synd, så handlar det egentligen om att Jesus och Gud hjälper oss att se vad som drar oss bort från Gud, från oss själva, från varandra. Drar oss bort från det som är mål i livet, att leva i en sund relation till Gud, till sig själv och till varandra. Under några år på 90-talet hade jag en kyrkoherde som brukade säga att vi ska göra vårt bästa för att knuffa ner jämförelsedjävulen som sätter sig på vår axel. För det är när den sitter där som vi dömer varandra hur vi väljer att leva våra liv på olika vis. Dessa domar leder ingen vart. När vi får för oss att vi ska ”rädda” någon från något så är det mer fruktbar att stötta personen att själv se sina tillkortakommanden, så som Jesus gjorde i mötet med kvinnan.

Samtalet böljar vidare och leds in på tillbedjan och bön när kvinnan förstår att Jesus ser vem hon är. Genom detta möte och så många andra skapar Jesus en ny relation mellan människa och Gud, den personliga relationen bestående av Jag och Du. 

Det är där bönen och tillbedjan ska ske, Gudsmötet är oberoende av plats. Det ska vara ett ärligt möte i ande och sanning. Guds ande möter oss i vår andning. Tron blir ett källflöde inom oss. I uppriktighet och tillit möter Gud oss så som Jesus mötte kvinnan vid Sykars källa. Det personliga mötet med Gud, Jag och Du mötet sker aldrig på bekostnad av ett Vi. Det är inte privatreligiositet som Jesus kommer med. Berättelsen fortsätter med att lärjungarna kommer tillbaka och folk i staden kommer ut, för att ta del av vad som hänt.2) I överförd mening församlingen som är vår yttre gemenskap och viktig för den gestaltar vår samhörighet. Församlingen är ett vittnesbörd i sig att Jesus ständigt möter människor på nytt och gör skillnad i våra liv, möter oss ansikte mot ansikte så att vi förhoppningsvis kan möta varandra ansikte mot ansikte bortom etiketter. 


1) Johannes 4:5-26
2) Johannes 4:27-43

Tankar på Andra Söndagen efter Trettondedagen 2 årgångens evangelium