Repressalier behöver vi prata mer om

Tystnadens orsak

Det har varit tyst så länge, skammen har burits och känslan av skuld. Sen öppnades dammlucka på dammlucka och berättelserna forsar fram för att skammen och skulden ska hamna där den hör hemma, hos förövaren. En  person fick mig på spåret till något jag tror vi behöver prata mer om till följd av #metoo. Tystnaden är inte enbart en följd av övergreppet och kränkningar utan en följd av uttalade och outtalade hot om repressalier om hen berättar. Här handlar det inte enbart om sexuella övergrepp och kränkningar utan lika mycket mobbning av skilda slag, oförrätter på arbetsplatser, lärosäten i allt från dagis till universitet och i samhället i stort från kärnfamiljen till globala arenor. Säg inget..., rapportera inte..., ta inte kontakt med...För om/när du gör det, då...
   Så finns de outtalade hoten om repressalier, de som sitter i kulturen, "alla vet väl hur det är inom...", "alla vet väl hur män/kvinnor är...",  "alla vet väl hur barn är...", "alla vet väl..." - Vet vi?
Den bortvända blicken, tungan som klistrar sig fast i gommen så orden inte faller över läpparna har sin grund inte i tystnaden i sig utan i det som handlar om repressalier för att tystna ner. Uttalade eller outtalade hot om bestraffning av olika karaktär sätter en osynlig munkavle på offret, på den som blir utsatt.

Hur bryter vi repressaliekulturens förlamande grepp?

Ja, hur? Nu har jag varit i arbetslivet i 40 år, varav 30 år inom kyrkan och aldrig någonsin på någon arbetsmiljöutbildning eller träff om arbetsmiljö har det talats om repressalier. Det talas om att vi behöver motarbeta tystnadskulturen, få människor att berätta om missförhållanden av olika slag. Gott så, men om grunden för tystnaden är rädslan för straff spelar det ingen roll hur ofta vi talar om tystnadskultur och hur många utbildningar vi går på. Det är roten till tystnaden vi måste tala om.
   Dels är roten ofta pålagd skuld och skam, ofta vid sexuella övergrepp och verbala kränkningar. Vem tror offret när endast hen och förövaren varit närvarande? Skammen tystar, liksom tvivlet på egen skulden, var kjolen för kort, var hen för flirtig, för utmanande, var hen för full osv. Inte ens rättsväsendet går fria från förutfattade och föråldrade inställningar till manligt respektive kvinnligt, så väl gällande sexualitet som könsidentitet, samt synen på olika funktionsvariationer.
   Roten till tystnaden är också de uttalade och outtalade hoten. Det kräver mod och beslutsamhet, hur många whistleblowers har inte vittnat om detta men trotsat hoten och påtalat missförhållanden. Ett mod och en beslutsamhet som fler av oss borde våga ha, för vardagliga missförhållanden som inte hamnar på löpet i kvällstidningarna kan genomsyra och fräta sönder en arbetsplats, en förening, mm. Kejsaren och även hela hovet kan vara nakna men ingen påtalar det av rädsla för repressalier, utfrysning och härskartekniker som kväver, lönestopp, karriärvägar som stängs eller att helt enkelt sparken.

 Så stark är repressaliekulturen att även den som står vid sidan om tystnar.  

Hur kan vi hjälpas åt att bryta repressaliekulturen? Det svåraste är kanske att erkänna att den finns och är en grund, bland flera, till tystnad. För talar vi bara om tystnaden är risken att skammen och skulden som upplevs av offret inte lyfts av för att hamna där den skall vara. Det finns en risk att de som står vid sidan av offret lätt gömmer sig bakom tystnaden med en falsk förstående inställning istället för att visa på repressaliegrunden som en grund för att hen har tystnat.
   Den som står vid sidan av den mobbade och utfryste kan bli nästa offer för repressalier om hen öppnar munnen och påtalar missförhållandena. Det är så oerhört starka krafter, hot och hämnd, det ligger inom ondskans kraftfält. Det behövs mod och beslutsamhet att gå emot hot och hämnd, som tur är händer det. Låt oss alla inspireras av dem som går före oss i mod och beslutsamhet.