Stororden - Vrede

Kärleksförtvivlan

Underrubriken för kapitlet om Vrede i Stororden som författaren Vibeke Olsson Falk har skrivit, är kärleksförtvivlan. Det är skillnad på ilska, aggressivitet och vrede, skillnaden är grunden. Hon skriver: Vredens grund är kärlek och längtan efter rättvisa. Det gemensamma för vrede och ilska är att det kan gå över styr och vi kan aldrig på förhand veta resultatet. Hon har hämtat inspiration från Lars Collmars bok Guds kärleks vrede som handlar om de svåra berättelserna som skildrar Guds vrede. 

Guds vredes grund

De berättelser som innehåller skildringar av Guds vrede eller när Jesus berättar någon av sina liknelser som slutar kärvt och inte stämmer med vår föreställning om Guds och Jesu kärleksfulla och förlåtande hållning blir lätt hoppa-över-berättelser och oj-vi-glömde-några-verser-berättelser. Läser vi dessa berättelser riktigt noggrant så handlar de ofta om brist på medmänsklighet och rättvisa. Det handlar också ibland om att vi inte tar till vara på vårt liv, låter det förspillas. Berättelser som kräver något av oss, för vår medmänniska, för oss själva, ett krav som ofta stavas ansvar.
   Vibeke OF skriver om skillnaden mellan rättvisa och rättfärdighet. Rättvisa är svårt, men det går åtminstone teoretiskt att uppnå. Rättfärdighet är ett trons ord. Hon skriver vidare: Rättfärdighet går längre än rättvisa. Rättfärdighet innebär också upprättelse av det förtryckta, förnekade, fördärvade. Guds vrede gör inte halt om en orättvisa mildras. Guds vrede ropar efter rättfärdighet. Det är inte lätt. Enligt den kristna tron var Gud tvungen att själv bli människa, lida och dö. Det skapande ordet blev kött., lidande kropp. Guds kärlek gör inte halt. Den går hela vägen.
   Det krävs ett kors som går över en gapande klyfta av världens trasighet. En gud som som lider tillsammans med sin mänsklighet skriver Vibeke OF.
   

Den med-lidande Guden

Det finns olika ingångar till teologi om rättfärdiggörelse och om Jesu liv och död som ett försoningsoffer för ett nytt förbund med mänskligheten. Gott så, men jag tänker att det kanske är dags att fundera över de andra komponenter som framkommer i det historiska skede som inkarnationen innebär. Inte offer som en förbundstransaktion utan offer som en med-lidande handling för att öppna våra ögon för Guds kärlek till och närvaro i sin skapelse, hos sin mänsklighet. Det är inte det blodiga offret som är prismat utan lidandet, genom Jesu Kristi sargade, misshandlade och mördade kropp vet Gud på ett nytt sätt vad lidande är, en visshet som tidigare endast varit på distans. Antropomorfa bilder är vanskliga för de är just bilder men för att ta till en sådan bild vet Gud genom Jesu Kristi lidande och död in under huden vad lidande är. Gud är och blir på ett nytt vis en med-lidande Gud.
   För mig personligen är just detta med-lidande en av de avgörande faktorerna som gör att jag är kristen. Guds kärlek förtvivlar så intensivt därav inkarnationen. Det har inte räckt med uppenbarelserna så långt, det har inte räckt med profeternas ord, det har inte räckt med Guds ord till våra enskilda hjärtan, Gud ger sig själv, genom sig själv i det som ytterst är lidande och ondska för att öppna våra ögon. Guds vrede visar sig genom en paradoxal kärlekshandling, ett offer för att vi ska, i den mån vi överhuvudtaget kan, förstå Guds kärlek och närvaro i våra liv. En kärlek som vill rättvisa, som vill rättfärdighet och därför stundom är vred när kärleken brister i rättvisa och rättfärdighet.