Med SOfOS : Tacksamhetens vidgade blick

Att säga tack är lätt, det är något vi lär oss som barn.

Om jag generaliserar så skulle jag kunna säga att det finns två slags tack. Ett ganska ytligt tack som handlar om vänlighet och social konvention, ni vet tack för maten, tack för hjälpen, tack för gudstjänsten, tack för senast osv. Det är ett viktigt tack, att visa uppskattning för andra personers matlagning, arbete och engagemang av olika slag. Att se och bekräfta varandra genom att tacka.

Sen finns ett annat men något djupare tack som handlar om tack för det som ryms och berör livet på ett djupare plan. Ett existentiellt tack. Det finns en hel del att misströsta över, gnälla över, bli förbannad på osv. Det har vi förstås rätt till. Rätt att vara besvikna, ledsna och arga men det blir sällan konstruktivt i längden. Att stanna upp och fundera över en djupare tacksamhet är Bibel-berättelsernas ärende till oss idag.

Det finns tre meningar att bära med sig och fundera över, hur de gestaltar sig i våra liv.

Paulus skriver: ”Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra och avhåll er från allt slags ont.”

Och Jesus själv frågar: ”Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?”
Kung David säger i sin bön ”från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand". Paulus berör det som ofta ställs i relation till tacksamhet, nämligen orättvisor och det som vi uppfattar som ont. Vad finns det att vara tacksam för när världen ser ut som den gör, är det många som undrar. Eller när vi drabbas av det som prövar oss på olika vis.

Det finns massor att vara tacksam över. Ge inte upp, släck inte Anden vädjar Paulus, pröva, och håll fast vid det goda, trots allt. Han uppmanar oss att ta bönen till hjälp. Någon som har formulerat detta på ett självupplevt och klokt vis är teologen Patrik Hagman. När Patrik är 21 år dör hans pappa. Längre fram i livet dör hans 6-åriga son och några år senare hans fru. Jag skall läsa några rader ur Patriks bok Sorgens gåva är en vidgad blick som uttrycker ett fördjupat tack för det vi har i livet trots att prövningar möter oss.

Mina föräldrar lärde mig be ”Gud som haver” när jag var liten,

men i något skede förenklade jag detta till ett ”Tack Gud för den här dagen.”… All den här övningen i grundläggande tacksamhet kopplades sedan in automatiskt när vårt liv faktiskt gick sönder. Följaktligen tackade vi oss genom all smärta, osäkerhet och fruktan. Tackade för fint väder, för kompetent vårdpersonal, för vänner som vägrade låta oss kämpa på ensamma. Att slänga tacksamhet i ansiktet på all ondska, all vrede, all trötthet. Jag tänker mig att tron på Gud faktiskt börjar just där.

Medan hans son fortfarande levde skrev han såhär om ondskan. Det finns ingen mening med det onda i världen, det är just det som gör det till ondska. Det kristendomen erbjuder är ett sätt att hantera det onda. Inte ett sätt att förklara, bara ett sätt att uthärda. Det är tacksamheten, den hårda tacksamheten, den ursinniga tacksamheten som man slänger i ansiktet på ondskan.

När jag läste det här blev jag berörd och utmanad. Slänga tacksamheten i ansiktet på ondskan, en bra formulering. Bra att komma ihåg för att inte fastna i grubblerier kring ondskans natur, som vi ändå bara delvis kan förstå. Att söka det goda betyder inte naivitet inför ondskan så länge vi är realister. Jag tänker att det är realism när Patrik Hagman talar om all övning i grundläggande tacksamhet. Den djupare existentiella tacksamheten kräver mer av oss än den ytliga, konventionella tacksamheten. Det är en livshållning som utmanar och kanske just därför är lätt att skjuta ifrån sig eller glömma bort.

Tio spetälska personer ber om förbarmande och Jesus förbarmar sig över dem, men bara en kommer tillbaka för att tacka.

En berättelse för något vanligt, när faran väl är över, andas vi ut, gläder oss och fortsätter livet med en erfarenhet rikare och ser kanske inte det större perspektivet där tacksamheten borde rymmas. En av de tio gjorde det. Den tacksamhet eller ära som Jesus retoriskt frågar om hänger ihop med Kung Davids bön. Vi skapar vår verklighet, kung David tackar för alla gåvor i samband med byggandet av templet. Men förutsättningarna för vårt skapande har vi fått av Skaparen, av Gud.

De tio spetälska blev helade av Gud genom Jesus Kristus.Vi lever i en större verklighet än vad som är för våra ögon. Vi skapar det som ger glädje, vi skapar det som förgör oss, vår intelligens och skaparkraft gör oss lätt till mänskliga gudar så vi glömmer att vi är delar av en större helhet. Där Gud finns med i livet , finns med i glädjen och i prövningarna, som finns med bortom döden.

Vi kan enbart leva våra egna liv aldrig någon annans. Våra liv är unika med allt vi möter men där finns också alltid de allmänmänskliga.

Det handlar inte om jämförelse utan om att låta sig inspireras av mellanmänskliga berättelser, av Bibelns berättelser till en vidgad blick.

Den vidgade blick som Patrik Hagman fick genom sorgen. Nu är det tack och lov inte nödvändigt med sorg och prövningar för att få en vidgad blick. Vi behöver hålla två tankar i huvudet att livet är både fantastiskt och skört på en och samma gång. Jag inledde med en generalisering och kanske är det dags att ta tillbaka den. Övar vi oss att visa tack i det lilla i vardagen så kan vi påminna oss om att tacka för det goda som finns omkring oss även när livets prövningar drabbar oss. För det är då vi verkligen behöver slänga tacksamheten i ansiktet på ondskan för att själva inte gå under.