Med SOfOS : Avlövat och vintergrönt

Det finns en rikedom i årstidens växlingar som på ett sätt sammanfaller med vårt kyrkoår.

Så här i slutet av den långa Trefaldighetstiden blir berättelserna ur vår Bibel mer och mer färgstarka och mer och mer avlövade. Stundtals lika brutalt avskalade och nakna som träden runt omkring oss. Då är det bra att komma ihåg att det vintergröna alltid finns där som ett hopp. I dagens berättelser möter vi både det avlövade, nakna och brutala och samtidigt det gröna, växande som står pall vind och kyla. För dagens berättelser har man satt rubriken Frälsningen. Något långsökt kan jag tycka, för berättelserna är vid första anblick mer prolog till Domsöndagen och frälsningstemat blir mer som vintergrönska dolt av en hög med löv. Så jag krattar bort löven för att få syn på vintergrönskan.

Jag brukar ibland säga att Bibeln är en livsfarlig bok.

Alla berättelser måste sättas in i sin kontext och ses i sitt sammanhang då, och hur det sammanhanget hänger ihop med vårt nu. Dagens evangelium ingår i ett längre avsnitt där Jesus går i polemik mot den etablerade eliten av fariséer och skriftlärda. Det är viktigt att vi påminner oss om att det är en intern kritik och inte antisemitism. Jesus var jude och det var aldrig hans avsikt att grunda en ny religion. I början av kapitel 23 säger Jesus till folket ”Gör vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.” En kritik som emellanåt är relevant även för oss när vi som kyrka säger ett men gör något annat i relation till vad Jesus uppmanar oss att göra. Jesus bemöter motstånd genom att skala av, visa på den nakna erfarenheten att många inte alls lyssnat på tidigare profeter, det har fått ödesdigra konsekvenser därav den starka inledningen i det vi hörde.

Jesus är sänd av Gud.

När Jesus talar om templet - som inte ens var färdigbyggt - är det profetiska ord som senare visar sig stämma. Men orden handlar även om honom själv. Templet är en bild för Jesus och hans kommande lidande och död. Inga insmickrande ord, utan avlövat som en ek om hösten.
Vi vet, med facit i handen, att Jesus också är mer än en profet. Lärjungarna och alla som lyssnade till honom förstod detta först efter hans död och uppståndelse. Först efter det kan vi tala om kristen tro.

När vi möter Jesus i berättelsen är han trött. Som en hönsmamma, vill han inget hellre än att få slut på oenighet och hyckleri och samla alla sina kycklingar under sina vingar. Det vill säga samla alla till tro på det han gör och förkunnar om Gud. Han vill kort och gott frälsa, det vill säga rädda människor från förtryck och återställa en balans i den goda skapelsen mellan Gud och människa och människa och människa. De orden är som vintergrönskan, en påminnelse om att Jesus ständigt är närvarande även när allt är avlövat.

Petrus berättar om det i episteln när han skriver: ”Guds ande, vilar över er.” Trots prövningar, eldprov i livet och i tron, är Gud alltid med.

Gud är med därför att Gud i sin nakna kropp har erfarit förföljelse, extremt lidande och död genom Jesus Kristus.

Personligen har jag ganska svårt för att enbart lyfta fram lidandemystik, att Gud kommer oss närmast i lidandet. Egen och andras erfarenhet säger snarare att Gud upplevs som mest frånvarande i dessa stunder. Men, och det är den kristna trons paradox och löfte, Gud ÄR med oss – trots allt – oavsett vad vi känner och upplever. Det är frälsning.

Gud har aldrig lovat att fixa livet åt oss, det får vi leva själva men Jesus har lovat att vara med oss ”alla dagar till tidens slut.” Kan det bli större? Petrus påminner oss vad vi behöver göra, ”överlämna sitt liv åt sin trofaste skapare och göra det goda.” Lätt sagt, en utmaning att göra.

Ylva Eggehorn skildrar den utmaningen på ett utmärkt sätt i psalmen vi nyss sjöng. Grunden är att Jesus Kristus vunnit tilliten åt oss och den är större än alla eldprov som vi springer på i livet och genom tilliten lever hoppet. Träden ska åter lövas och i väntan på det finns alltid vintergrönskan.

En som i Bibelns berättelser verkligen fick erfara det var Josef som grymt såldes av sina bröder till Egypten. Trots detta möter han många år senare sina bröder med ett försonande sinne. Josef skapade mening av sitt liv, i trygg förvissning om att Gud var med i allt det smärtsamma och att hämnd och bitterhet inte leder framåt.

”Kom fram hit!”, säger Josef till bröderna.

Det är i öppenhet som räddningen, frälsningen och förlåtelse och försoning finns. Att tro innehåller ett mått av egen vilja – ”ni ville inte” säger Jesus. I Gudsmötet behövs både Guds du och vårt jag. Vill vi så finns Jesus där – allt blir inte fix och färdig för Gud är inte en jätteförälder som curlar fram en lösning. Däremot så ger Gud oss kraft och förstärker vår vilja till det goda och medmänskliga, till kärlek. Vi förnimmer det när vi kommer in under vingarna.
Precis som Jesus ville nå alla då, vill han nå oss nu, vill vara den som räddar, befriar och upprättar oss. Orden ”dina barn” är vi, vi är Guds barn, det betyder inte att vi är barnsliga. Som vuxna har vi vårt ansvar för våra liv men vi är fortfarande någons barn på så vis är vi också Guds barn.
Frälsning är att samlas under vingarna.