söndag 17 november 2019

Ansvar och godhetens kvitter

Vi kan ju undra varför Gud bemödat sig med att inkarnera sig själv, bli människa i Jesus Kristus?


Hur kommer det sig? Evangelisten Johannes ger ett svar i det som brukar kallas Lilla Bibeln.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Joh 3:16 Kort och gott kärleken till sin egen skapelse och viljan att få oss människor att inse vår plats i skapelsen i relation till både Gud och till varandra.
   Vad är det då som är så viktigt med att vi ska tro på Gud, på inkarnationen? Ja, en del av svaret är att vi inte ska gå under utan ha evigt liv och Jesus är den som möjliggör detta dessutom skall han komma tillbaka. De sista söndagarna på kyrkoåret handlar om allt detta. Allvaret går hand i hand med förväntan. Det allvaret och den förväntan möter vi i dagens kraftfulla och täta berättelser. Det finns ett underliggande gemensamt ärende och det är människans ansvar.
   Ansvar är verkligen ett litet ord som rymmer flera olika dimensioner. Inte minst är det ett ord vi gärna skjuter över till andra. Andra ska ta ansvar, ja, så klart de ska göra det. Rubrikerna är svarta när ansvar utkrävs av diverse personer med anledning av alla skjutningar, tiggare utanför ICA, migration och integration, NKS skandal, dålig kronkurs, Brexitoro för att radda upp några exempel. Går vi till våra privata liv finns prövningarna och sorgerna där också och även där har vi ibland svårt att se vår del av det som vi är ansvariga för. Oavsett stort eller smått så förväntar sig Gud ansvar av oss.

Det vi sällan tänker på är att ansvar har sin grund i kärleken.


Gud har gett oss ett förvaltarskap, att på olika vis ansvara vår tillvaro, vår skapelse, våra relationer.
Det är vad både Jesaja, Paulus och Jesus vill påminna oss om i dagens berättelser. Och återigen handlar det om att tankejonglera som jag predikade om för några månader sedan. Att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, att se flera perspektiv. En föreläsare sa så klokt en gång i ett utbildnings-sammanhang jag var på. Det gäller att inte har jordaxeln i genom sin fontanell. Det vill säga vi behöver gå utanför oss själva, för att se andra och för att se på oss själva utifrån. Det kan vara svårt och utmanade. När vi läser och lyssnar till berättelserna i Bibeln är det just det som berättelserna bland annat vill göra, hjälpa oss se på andra och på oss själva utifrån olika perspektiv och inte minst utifrån Guds perspektiv.
   Jesaja förmedlar att Gud vill att vi lyssnar, för den lag och den rätt som Gud gett oss behöver vi för att leva här och nu och in i framtiden. Allt skapat är förgängligt, vi kommer att dö, men Guds närvaro och hjälp i våra liv varar för evigt. Vi upplever det långt ifrån alltid att det är så, men det är löftet
som profeterna ger och som Gud själv ger genom Jesus – Med er alla dagar till tiden slut.


Det här med att lyssna, handen på hjärtat, hur enkelt är det?

Vi har nog olika talang för det. Oavsett var vi befinner oss på en skala från lätt till svårt, så behöver vi alla öva upp den förmågan. Det vittnar inte minst sociala medier om men även gammelmedia.
Förmågan att lyssna är också den förmåga som Paulus åberopar när han uppmanar församlingen i Korint att undersöka sin egen tro, lyssna inåt. Församlingen har haft en turbulent tid av olika intriger, dilemman kring hur tron ska tolkas. Paulus uppmanar församlingen att vila i förtröstan, lita på att Gud finns där nära dem som en påminnelse om det han tidigare sagt dem: Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? 1 Kor 3:16 
   Paulus betonar att allt han gör, gör han för evangeliets skull, som för honom är likhetstecken med sanningen. Evangeliet finns där för att bygga upp, ge växt och mognad, det är vad ordet felfri syftar till. Den nyansen är försvunnit i 1981 års översättning, 1917 stod det fullkomnas. Fullkomnad är inget man blir på studs, det är något som växer fram, mognar fram, utvecklas. Och fullkomnade blir ingen av oss i det här livet. Vi är helt enkelt bara på väg dit. På väg att fördjupa tron i våra liv. På vägen går tro och handling hand i hand och det är väsentligt att vi gör vårt bästa för att leva ett så gott liv som vi bara kan, i relation till Gud, till varandra, till oss själva, till Skapelsen i stort.


Till vår hjälp har vi hela tiden vägledning genom Jesus.

Det är därför han uppmanar oss att vara beredda, att vara vakna, att vara närvarande i våra liv. Att fästa upp våra kläder blir helt enkelt en bild för att vara beredda på det oväntade mötet med Gud. Vi behöver flytta fokus från tanken på domen som något hotfullt som väntar oss i en framtid vi inte vet något om helt enkelt för att vi inte har en aning om när Människosonen, Jesus kommer åter. Till att fokusera på vårt vara nu, Jesus uppmanar oss kort och gott att vara närvarande i nuet. Det är här och nu vi lever och det är här ansvaret kommer in, återigen i relation till oss själva, till Gud och till medmänniskan. Vi har fått riktlinjerna som enkelt sammanfattas i Gyllene regeln och Dubbla kärleksbudet. Så uttjatat kan tyckas men ändå så väsentliga. Förra söndagen läste jag ett konkret exempel på detta ur en intervju i SvD.
Vi kan ju tycka att man inte behöver gå med i nån fredsrörelse, det blir ju ändå aldrig fred här på jorden, men jag vill gå den vägen i alla fall. Även om det goda aldrig segrar, så segrar ju inte heller det onda. Rätt vad det är så är godheten framme och kvittrar igen. SvD 2019-11-10
De kloka orden är Alfons mamma, författaren Gunilla Bergström.
   Under hela sitt jordiska liv visade Jesus på hur viktigt det mellanmänskliga är. Att det vi gör och uttrycker har betydelse för hela livet in i evigheten. Det är därför det är allvar, vi vet på ett ungefär vad som sker imorgon och samtidigt har vi faktiskt ingen aning om morgondagen. Jesus talar om det oväntade på ett drastiskt vis genom att likna sin återkomst vid en tjuv som vi  inte vet när han kommer. Men till dess kan vi ta vårt ansvar på olika vis så att godheten hittar vägar att kvittra.


Predikan i Djurgårdskyrkan på Söndagen före Domssöndagen. Andra årgångens läsningar.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar