Med SOfOS : Vi är här för att vandra varandra hem

Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Versen i det korta och kärnfulla evangeliet har ett innehåll som jag ofta tänker på i olika sammanhang och ibland anknyter till vid begravningar. Och jag gör det av två skäl.
För det första är det starka löftesord om att döden inte är en punkt i våra liv utan ett kommatecken. Vår livsmening fortsätter men på annat vis än vad vi kan förstå och ens föreställa oss. Pär Lagerkvist skildrar det vackert. Aftonport till evigheten - tysta skymningsstund Djupt fördold är hemligheten om vårt väsens grund. Stilla står jag vid portalen, ännu ingen vet. En gång öppnas stjärnesalen, allt blir evighet. ur Genius 1937 Jag tar till en annan diktfavorit också som kompletterar Lagerkvist. Italienaren Salvatore Quasimodo skriver, Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle – och plötsligt är det afton
Aftonen och portalen blir bilder för vår död, vi lämnar våra liv här och går vidare till evigheten. Vi har inte facit och manual för döden och evigheten, ja inte för livet heller, vårt väsens grund förblir fördold. Livet kan bara levas nu och framåt och när döden infinner sig sker det alltid plötsligt även vid de tillfällena döden är väntad. Hur smärtsamt och olustigt det än är att ta till sig detta så är vi ensamma i dödens ögonblick även om någon håller vår hand.

Nästan ensamma.

Jag tror inte att vi är existentiellt ensamma, Gud är närvarande genom Jesus Kristus oavsett vad vi upplever, det är löftet.
Det andra skälet till att versen, Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande är så stark är att den betonar de levande, alla levande, här och nu, de som gått före och de som kommer efter. Livet är det väsentliga, det är livet vi skall ställa i relation till döden och livet är starkare. Ljuset är starkare. För mig är alla ljus som brinner klart och lugnt eller fladdrar och flämtar i vinden på våra kyrkogårdar den här helgen en påminnelse om att våra relationer är det väsentliga i våra liv.
De tre berättelserna idag lyfter fram vikten av liv och relationer. Relationen Gud – människa så klart och våra mellanmänskliga relationer. Gud har uppfyllt löftet till Mose om ett land för folket som Josua nu praktiskt skall förverkliga. Han rustar folket, ber dem proviantera för en tre dagar lång vandring. Ur kristet perspektiv kan vi tolka det som en profetia om de tre dagarna från Jesus död till hans uppståndelse. Och förstås vårt uppbrott, vår död och uppståndelse. Fast berättelsen håller bäst i sin ursprungliga mening för den berättar om Guds närvaro och vägledning av sitt folk, som också vi är en del av, Abrahams barn, Gudsfolket.
Berättelsen är konkret, proviantera för vandringen. Hela livet är som en vandring och på den vandringen behöver vi tänka på våra liv och varandras liv. Jag hörde häromdagen en så bra och vackert sammanfattande mening om medkänsla i en av min sons låtar.

Vi är här för att vandra varandra hem.

Josua och folket vandrar varandra hem och så får vi också göra. Vandra varandra till det som är hemma för oss.Vårens vandring blev omtumlande sen kom en andningspaus under sommaren och nu vandrar vi in i ett delvis okänt mörker igen. Det metereologiska mörkret känner vi, det är bara att kika i kalendern och tända ljus och dra streck över veckorna som går för himlaljuset kommer tillbaka. Men pandemimörkret känner vi inte, det lever sitt eget liv och vi har att förhålla oss till det.
Ett sätt är att proviantera – nu tänker jag inte främst på toa-papper, konservburkar mm - utan på att proviantera hopp och medkänsla. För några veckor sedan slog mig tanken, det faller i alla fall inga bomber på oss. Människor dör till följd av pandemimörkret men det kunde vara ännu värre, bomber kunde falla eller vi kunde bo i ett jordbävningsdrabbat område. För några av er kanske det låter drastiskt, men jag har nämnt tanken för några och hittills har det väckt eftertanke och en gnutta tacksamhet för att det inte, trots allt, är värre än det är i vårt hemland om än allvarligt.

Vi är alla genomborrade av en solstråle så låt oss hjälpas åt att sprida ljus och hopp till varandra efter bästa förmåga.

Hopp och ljus var det som mötte Abraham i Hebron när hans hustru Sara dött och han var i sorg. Abraham bodde där som främling, det är det som Hebreerbrevets författare anknyter till när han skriver om att vara gäst och främling. Hettiterna som styrde i Hebron mötte välvilligt Abrahams förfrågan om att få köpa land för att ordna med en grav för Sara. Hebreerbrevet talar om att vi alla är som gäster och främlingar här och att vårt ursprungliga hem är hos Gud, ett bättre land som han skriver. Det får vi tro och hoppas. Det är en tro som vandrat från generation till generation sen Abraham. Men till skillnad från tidigare generationers blick på livet efter detta tror jag att det är sundare att vi koncentrerar oss på det utmanade livet här och nu.

Jesus visar det när han säger att Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Han säger dessa ord när han samtalar med saddukeerna om de dödas uppståndelse. Saddukeerna förnekade tanken på odödlighet. Jesus svarar klokt och han säger bland annat att vi är som änglar när vi uppstår och så betonar han livet som han för det mesta gör i sin undervisning och i sina möten med människor i skilda situationer.
Vi vet inte exakt hur Gud är – Guds väsen är också fördold - förutom det Gud visat i Jesus. Därför finns det många bilder av Gud, en bild ger oss psalmisten i Psaltaren 84, Herren Gud är sol och sköld Om nu Gud är sol och sköld kan vi spinna vidare på diktarens ord. Även om vi har vår existentiella ensamhet så är vi genomborrade av en solstråle, Guds solstråle. Genom och tack vare solstrålen inom oss kan vi hjälpas åt i det rådande mörkret att sprida ljus och hopp, för ljuset är starkare än mörkret. Klokt formulerat av evangelisten Johannes. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:4-5