Med SOfOS : Andligt hem

Vi behöver alla ett hem, hemmet står för trygghet, för skydd en plats där vi får vara som vi är och nu tänker jag på det goda hemmet väl medveten om att alla hem inte alltid är goda och trygga. Mycket sker i hemmen som tillhör livets mörkersidor men vi får lämna det just nu.

Ofta talar vi om kyrkan som ett andligt hem.

På porten in till en del kyrkor sitter ibland en skylt eller ingraverat orden Guds hus. Det är även den samlande överskriften för dagens bibelberättelser. Många barn, kanske framför allt tidigare generationer har fått höra att här bor Gud, det är Guds hem. Många, inte bara barn undrar, men var är Gud då? Är det ingen hemma? Det är ju tomt! Det är enkelt att säga svårare att ta till sig att Guds hus aldrig är tomt, för skulle det vara tomt så skulle inte vi vara här i kyrkan just nu. Hässelby Strands kyrka har sedan 70-talet fyllts av böner, musik och predikningar. En plats att samlas i gemenskap och i tacksamhet kring livets stora skeden som ett barns födelse och frambärande till dopet, ett avsked när någon tar steget över till livet efter livet eller välsignandet av kärleken när två blir ett. En plats för andlig växt och i Guds hus får vi alla vara med, självständiga, men även knutna till varandra, tillsammans är vi kyrkan.

I kyrkan har vi olika bildspråk för att något greppa vem Gud är. Den vanligaste bilden är Gud som Fadern, Jesus som Sonen och Gud som Anden, den heliga treenigheten. Vi behöver bilderna och språket för att tala om det outsägliga och det vi inte konkret kan se med våra ögon. Att klä i ord det som inte går att förklara till 100%. Faran med alla gudsbilder och gudsbenämningar är att vi låser in en föreställning, att vi tänker Gud i så mänskliga termer så vi vill se dem. Och vi kan inte se dem, ja då blir det lätt att tänka att tron och kyrkan tom.

Då är det tur att vi har Anden.

Den mest otydliga och outgrundliga benämningen på Gud, men kanske trots allt den benämning som faktiskt är den som är mest öppen för att vi ska kunna ta till oss Bibelns berättelser och tryggheten och vilan i ett kyrkorum, i Guds hus, för här finns Anden. Guds närvaro som är både tidlös och närvarande på en och samma gång. Anden som är den röda tråden från Jesus när han argt driver ut kommersen från tempelplatsen. Varför han gör det har de lärde tvistat om i århundraden för Jesus ger egentligen ingen riktigt tydlig anledning. Jag tänker att vreden och den tillrättavisade tonen är för att platsens helighet inte respekteras. Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk, säger Jesus.
Kyrkan är ett bönens hus med sina rötter i templet i Jerusalem och i synagogor. Platsen för tillbedjan och mötet med Gud. Kyrkan bör vara den goda platsen för att växa och utvecklas som kristen och som människa. Teresa av Avila, en spansk nunna och mystiker på 1500-talet och formulerade att målet för andligt liv är kärlek och självkännedom. Både kärleken och självkännedomen förutsätter en grund av tillit och trygghet och ett gott hem kan erbjuda det.

När Jesus både i ord och rätt våldsam handling reagerar mot att tempelplatsen förvandlats till vilken plats som helst är det också en verklighet vi riskerar att hamna i. För i takt med tiden vi lever i är det för oss en uppgift och kanske ibland en utmaning att finna språk och bilder eller att översätta och tolka Bibelns berättelser så att de blir relevanta för oss. I det arbetet kan vi gå vilse. Efter många år som präst skulle jag kunna ge så många olika exempel på den vilsenheten. Det senaste jag hörde var när en förtroendevald engagerad i en församling (inte här ) sa till en tjänstgörande präst, tala inte så mycket om Jesus, det skrämmer bort folk. Ganska ogenomtänkt för att inte säga direkt korkat när jag nu tillåter mig att låta dömande.

För vad ska vi prata om i kyrkan om vi inte pratar om Jesus och Gud?

Då blir kyrkan tom och som vilket hus som helst. Däremot behöver vi hitta vägar, ord och sammanhang som gör att vi kan ta vara på all den visdom som de gamla men på många vis tidlösa berättelserna om Gud och människa förmedlar i Bibeln. Guds vilja till relation med oss som går så långt att Gud väljer att låta sig födas i Jesus Kristus för att påminna oss om att vi är insatta i ett större sammanhang och att vi som mänsklighet hänger ihop, alla folk, som Jesus säger.
För det behöver vi en avskild plats, ett bönens hus som tar emot oss. Avskild på så vis att här får vi lämna kommersen utanför, vi behöver inte komma med offer utan som Paulus skriver vi själva är levande och heliga offer. Det vill säga vi kommer som dem vi är, både med det som skaver och våra styrkor, vår glädje och kanske ibland vår vrede, vår sorg, vår skuld, vårt hopp, fyllda av eller tomma på olika tankar och känslor.
Varje söndag och speciella helgdagar kommer vi tillsammans i gudstjänstens form och det är en poäng med det. Igenkänningens poäng och prestationslöshetens poäng, det är en vila i gudstjänsten ordning och liturgi, söndag efter söndag. Vi kommer hit hem till Guds hus för att med Theresa av Avilas ord växa i kärlek och självkännedom. Kyrkan är, som Jesus säger, ett bönens hus för alla folk. Amen.