Med SOfOS : Ljuset triumferar över mörkret

Livets ljus, Kristusljuset är tänt.

Ljuset övervann mörkret och vi hälsar varandra med Glad Påsk. Det är lite som att säga, Hurra för livet eller Fira livet! För det är vad vi gör idag, vi firar livet. Vi firar en nyskapelse, en pånyttfödelse som vi har glädje av både här och nu i våra liv och den dag vi tar vårt sista andetag här på jorden, det andetag som genom vår tro och vårt hopp blir det första i uppståndelsens liv hos Gud, allt tack vare Jesus Kristus.

I gryningen den första påskdagen kommer kvinnorna, för de var fler än Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor till graven. De hade inte hunnit med smörjelsen av Jesu kropp på fredagen innan sabbatens stillhet började men de hade hunnit göra i ordning välluktande kryddor och oljor för smörjelsen och nu är de på väg. Solen i öster och värmer sakta upp dagen som väntar dem. En omtumlande dag för dem. En dag som kommer gå till historien, inte bara för kvinnorna utan för alla för all framtid. Det är klart att kvinnorna var sorgsna, kanske var de även arga eller förtvivlade fast de inte ville erkänna det för sig själva. Ilska och förtvivlan är en vanligare känsla i samband med sorg än vi kanske alltid vill kännas vid.
Väl framme vid graven möts de av den bortrullade stenen. Vad har hänt? Tusen tankar strömmar genom deras huvuden och fjärilarna började säkert dansa i deras magar. De går in i den tomma graven, De visste inte vad de skulle tro, berättar Lukas. Ännu mer förvirrande blir det när männen – eller snarare änglarna, för deras kläder avslöjar dem – ställer den uppfodrande frågan: Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Retoriskt ger de samtidigt svaret när de påminner kvinnorna om vad Jesus själv sagt, att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.

Då minns kvinnorna.

Fyllda av upplevelsen återvänder de till lärjungarna och alla andra som var samlade i sorg och bestörtning över vad som hänt. Den enda av lärjungarna som tog kvinnornas vittnesbörd på allvar var Petrus som rusar iväg för att se. Han kan bara konstatera att det kvinnorna berättat är sant och han gick
därifrån full av undran över det som hade hänt.
Visst kan vi känna igen oss i Maria, Johanna, Maria och Petrus och vara fulla av undran över det som hänt. För det har hänt, annars skulle vi inte vara här i Hässelby Strands kyrka idag. Vi är här för att Gud har skapat på nytt när Gud låter Jesus uppstå från död till liv. Genom denna nyskapelse blir döden likt ett kommatecken i våra liv här och en övergång till livet efter livet. Frågan hur denna nyskapelse skett har människan brottats med och försökt ge svar på sedan det hände. Det finns mängder av teologiska dogmer, intellektuella brottningskamper för att förstå. Det är gott, för så klart vill vi försöka förstå och veta så mycket som möjligt, än har frågan hur inte fått sitt svar. Vi är inte Gud, vi har inte den kunskapen. Förhoppningsvis får vi en svar, när vi möter Gud ansikte mot ansikte. Till dess får vi helt enkelt bara överlåta oss i tro och tillit till det våra medmänniskor vittnat om i sina berättelser.

Att tro är att ibland famla efter vad som är sant, rätt och riktigt.

Det är då berättelser kan hjälpa oss för de är fyllda med människor som gläder sig i tron, som tvivlar och som söker sig fram som vi gör och därför blir berättelserna trovärdiga, de går bortom rummet och tiden. Det djup mänskliga är sig likt från då till nu, det är främst allt yttre som skiljer oss åt från de som upplevde den första påskdagen och vi idag.
Varför söker ni den levande här bland de döda? Frågar änglarna, en fråga som är relevant även för oss. Vi behöver söka den levande Kristus i berättelserna, i bön, i kyrkans gemenskap, i nattvard, i meditation, i tystnad, enskilt och tillsammans. Gud vill vara en del av våra liv. Änglarna vill påminna oss om att det är livet här och nu som är det viktiga och hur vi lever våra liv i våra mellanmänskliga relationer och i relation till Gud.
I påsknattsmässan som var här i kyrkan i natt döptes två konfirmander. Vid dopet får vi vårt dopljus. När vi tänder dopljuset på det stora Kristusljuset synliggörs hur vi hör ihop med Gud. Här och nu och i livet efter livet. Vi får inte våra namn i dopet, namnen har vi när vi kommer till dopet men i dopet synliggörs och tydliggörs däremot att Gud känner oss alla vid namn. Att Gud kallar oss personligt att leva i Kristi efterföljd och gemenskap med Gud och varandra. Jesus säger vid ett tillfälle,

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Dessa ord sägs vid varje dop när dopljuset delas ut. Jesus säger även vid ett annat tillfälle, i Bergspredikan, till sina efterföljare som även är du och jag. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.
Det lilla Kristusljuset ni får efter gudstjänsten vill påminna om vår samhörighet med Gud, Gud som ständigt söker oss och vill liv inte död. Så låt oss gå ut och fira ljuset och livet. Amen