Med SOfOS : Vägen och vägval

Som barn har jag vid ett tillfälle ridit på en åsna, det var fruktansvärt obekvämt men jag hade antagligen inte rätt teknik. Det hade med stor sannolikhet Jesus när han red in i Jerusalem för att fira påsk och hyllades som en kung. Historiskt var det ett sätt i Israel att markera sin kungliga härkomst. Ofta sägs att det är ett ödmjukhetens tecken att han red på en åsna, kungen som ska tjäna sitt folk.

Framförallt tog sig Jesus fram genom att gå och vandra.

Berättelserna i vår Bibel vittnar om att han oftare predikade och undervisade ute än inne i en synagoga. Och han hämtar i stor utsträckning bilder från naturen och det vardagliga livet i sin undervisning. Jesus levde och verkade som utvald och samtidigt som en av oss. Gud och människa, 100% på en och samma gång.
Vi vet inte vad som rörde sig i huvudet på Jesus mer än att vi kan ana av berättelsen att han medvetet ville visa att han är Messias, Frälsaren. Nu skulle alla profeternas utsagor infrias och gå i uppfyllelse. Han har sina lärjungar med sig och förutom de tolv verkar en skara hängivna efterföljare redan vara på plats i Jerusalem. Ingen har en aning om vad som ska ske, förutom Jesus. På plats finns även hans antagonister, de som inte trodde på hans budskap och på att han var den väntade Messias. Men ändå visar de honom respekt, de kallar honom för mästare, för de kunde förstås inte veta säkert. Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. säger de när de tycker att det blir för livade hyllningar och för dem säkert tveksamma hyllningar.

Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa,

svarar Jesus och tar hjälp av naturen för att visa att ingen kan tysta honom och hans lärjungar. Ingen kan tysta det som sker. Det är en kraftfull bild. Under historien har försök gjorts för att tysta berättelsen om hur Gud kommer oss så nära genom att själv blir människa i Jesus Kristus för att väcka oss och påminna oss om vår samhörighet med Gud och vårt ansvar för Guds goda skapelse och vår relation till Gud. Det har inte lyckats.
Hur är det då med stenar kan de verkligen ropa? Ja, jag tror faktiskt att de kan det. De ropar inte med ord, men de har ett språk, det tysta språket och bildspråket. I den mittersta ikonen här bakom mig ropar stenarna i den svarta nattens pärla. Just här vittnar de om att oro, mörker och kaos är en del av våra liv och det går inte att tysta. Det finns där hur ogärna vi än vill att det ska göra det. Det drabbar oss olika, i Ukraina ropar stenarna i de sönderbombade husen och vägarna. Stenarna ropar när vi skövlar vår natur för att vi tror oss behöva plats för ett vägbygge ännu ett köpcentrum.
Ikonografen Christina som målat ikonerna kallar dem för Skapelsens triptyk. I ikonerna finns olika vägar att följa, fundera över och vägledas av. Frälsarkransens, Pärlornas väg, ni vet samma som i armbandet många av oss bär. I ikonerna finns även det Christina kallar för Vattnets väg som symbol för Livets väg, fostervattnet, dopets vatten, vårt behov av rent vatten för att överleva, mat kan vi klara oss utan ganska länge med livgivande vatten är livsviktigt. Rosornas väg som är Kärlekens väg, den svåra kärleken som är så vacker och samtidigt kan vara så oerhört smärtsam. Samt Fåglarnas väg, de som är både flyktiga och målmedvetna som en symbol för tron och hoppets väg.

Bilden av en väg är på flera vis central i vår kristna tro. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus.

De första kristna sa om sig själva att de tillhörde Vägen. Jesus har gått före och han går osynlig vid vår sida. Hela livet har vi att ta ställning och välja vägar i olika livssituationer, både bildligt och bokstavligt. Det kan vara riktigt svårt och knepigt att välja i livet, vilken väg som vi ska eller bör ta. Att vara passiv är också ett val, om än inte uttalat, valet att inte göra något eller tro på något är ett val. Det fanns säkert många nyfikna som stod där vid vägkanten in mot Jerusalem och bara tittade. Så har vi de som sjöng lovsånger och de som ville få tyst på ropen, alla gjorde de ett val.
Jesus möter oss genom berättelserna, vi är hans nutida efterföljare och lärjungar. Så även för oss gäller att höja vår röst, både i lovsång och i kamp för det goda, annars ropar stenarna. Nu ropar de i Ukraina och på flera andra platser på vår jord för vi tar inte hand om våra mellanmänskliga relationer och friden och freden som vi borde. De ropar när naturen skövlas på olika vis för vi kan bli så mycket bättre på att ta ansvar för Guds goda skapelse. Det påminner de två andra ikonerna om. Det som är både vårt ursprung och vårt mål och samtidigt i allra högsta grad vårt nu, fjällbäckarna, haven, skogen, himlen, djuren och vi själva.
När Guds goda skapelse lider, så lider Gud med oss och det gör Gud genom Jesus som delat våra mänskliga liv till fullo, i det vackra och sköna likaväl som i kaos och död. Det slutar inte där, det vet vi. Nu går vi in i Stilla veckan, en tid för eftertanke hur vi lever våra liv och en tid då vi kan vända oss till Gud med bön för att ta emot den nåd och välsignelse Gud vill ge oss genom Jesus Kristus.

Vi ber med biskop Martins ord

Gud, vi ber inte om något märkvärdigt. Vi är inga helgon, men vi önskar innerligt att våra ansikten någon gång fick återspegla ljuset från den skönhet som ska frälsa världen.
Vi drömmer om att ofta få reflektera en glimt av detta gudomliga ljus i en mörk värld. Ljuset som ger oss livsmod och kraft, så att vi orkar kämpa för en rimligare värld.
Visa oss vägen, gör oss villiga att gå den.
Amen