Med SOfOS : "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

Jesu ord ekar till oss från korset.

Vandringen upp till Jerusalem har nått till Golgata. Till det som verkar vara vägs ände. In i det sista, korsfäst för mänsklighetens skull, för din och min skull, ber Jesus för de som hånar honom. Profeten Jesajas ord går i uppfyllelse, Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom och Jesus bad för syndarna.
Det lidande och den smärta Jesus bar, det förakt och den plåga han bar, den synd han sargades för och den död han dog för oss är innesluten i Guds eget medlidande vara och existens. För smärtan och döden finns i vår skapelse hur ogärna vi än vill kännas vid eller tänka på det. Långfredagen är en oundviklig påminnelse om detta.
Gud delar smärta och död med oss genom Jesus Kristus. Åskådliggjort i ikonen där Jesus är avbildad i den gyllene Gudspärlan. Kyrie Kyrielitania Herre, Herre förbarma dig.1) Jesus delar lidandet med de okända männen på var sida om honom som är straffade med döden för något vi inte vet. Båda verkar veta vad Jesus anklagas för men har olika inställning till vad Jesus kan göra. Den ene smädar, den andre har nått en insikt av sin egen skuld och förnimmer på något vis Guds närvaro i sin utsatta situation. Han ber Jesus om förbarmande. Som en trosbekännelse in i det sista. Jesus ger mannen löftet att Guds rikes dörr ska öppnas för honom.

Vid sjätte timmen faller mörkret över hela jorden ända till den nionde timmen.

Jesus andas ut livet med orden Fader, i dina händer lämnar jag min ande. Det berättas att förhänget i templet brast mitt itu. Vi kan se det som en bild för Guds förtvivlan och sorg. Förhänget var en symbol för Guds närvaro. Precis som människorna när de nåddes av dödsbud eller vid begravningen rev itu sina kläder river nu Gud itu sin klädnad för att visa sin förtvivlan och sin sorg.
I det mörka är Gud med, ofta i tystnaden. Vår mänskliga tillvaro – i ikonen representerad av den lilla jag-pärlan – svävar tyngdlöst mellan Gudspärlan och Nattens pärla. I mörkret, rämnar vår verklighet, såsom förhänget i templet brast. Vi lever våra liv i mörkrets och dödens närhet men också i ljuset av Guds närhet. Ständigt mitt i mellan.
Vi lever i denna paradoxala närvaro, tack vare Jesus Kristus och det han gjort för oss. Tydligt formulerat i dagens epistel. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

I det som är livets kaos, skildrat av det stormande havet finns både tystnaden och frälsningen, räddningen.

Vi är ensamma och ändå inte, precis som Jesus blir buren i Guds vara, är vi burna och inneslutna i Guds vara, det är korsets hemlighet. Trots att det inte är enkelt att vila tillitsfullt i tro på Guds närvaro och vi kanske inte upplever och förnimmer den så är vi inte ensamma. Inte i denna oroliga tid runt vår värld och i vår närhet med ett fasansfullt krig och drabbade medmänniskor på flykt. Eller i det som i vårt närområde eller i våra egna liv upplevs som en öken, en tomhet eller ett stormande hav av mörker. Inte ens när vi i vår mun tar Jesu egna ord där på korset Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Även där i vår övergivenhet och kamp vilar vi i Guds hand. Vår Gud är in i kropp och sinne, i Jesu Kristi kropp och sinne, en med-lidande Gud i den värld Gud en gång skapat.
Långfredagen får hjälpa oss att bli stilla och begrunda livets paradox av liv och död, mörker och ljus, insikt och tvivel, misströstan och tillit. Låt oss be,
Kristus, du som på korset gav himmel och jord en mötesplats för försoning, gör våra liv till en helhet. Vi tecknar korsets tecken över våra hjärtan med en bön om att ditt lidande på korset ska vara vår tro till läkedom, att du som förlorade ditt hopp ska föda hopp i oss att din övergivenhet ska öppna kärleken inom var och en av oss och att ditt offer på korset ska väcka liv i oss nu och för evigt. Amen