I Guds hus finns det många rum, säger Jesus.
Vilket är ett passande evangelium idag när vi firar gudstjänst här i församlingshusets aula istället för i kyrkan. Sen kommer gudstjänstgemenskapen fortsätta ute i Guds härliga natur för den som vill.
När Jesus talar om rummen förbereder han lärjungarna på sin egen död och uppståndelse, att han går före och att det finns många rum i Guds hus i livet efter livet. Det är hoppingivande och trösterikt. Hur de rummen är eller ser ut osv. har vi ingen aning om så i väntan på att få veta det kan vi fundera över att det i Guds hus även finns många rum här och nu.
För det här och nu vi lever och erbjuds lära känna Gud och vägen till den relationen går genom Jesus. Det är ingen spikrak väg, det förstår vi av att Tomas och Filippos verkar ha lite svårt för att känna till både vägen och till och med känna Jesus trots att de haft några år tillsammans. Under alla dessa år hade det varit massor av samtal och undervisning. De hade hört Jesus predika och blivit vittnen till gudomliga gärningar.
Jag tänker att det visar på hur knepigt det kan vara att ta till sig berättelserna om hur Gud söker oss och vill ha en relation med oss och vägleda oss hur vi bör leva med varandra och ta hand om Guds goda skapelse. Om det var svårt för dem som hade Jesus hos sig, hur svårt kan det då inte vara för oss. Vi har inte Jesus konkret här i rummet, vi har inte blivit vittnen till hans gärningar.
Vi har bara allt i berättelserna genom evangelierna och breven och Bibelns berättelser är i sig som olika rum.
Så har vi traditionerna genom kyrkan som har förvaltat, och tolkat berättelserna ända sedan de kom på pränt. När vi läser berättelserna och hör dem så kan de tala direkt till oss, vi gör våra egna tolkningar och de landar i vårt eget rum, i hjärta och tanke. Så står vi även i olika kyrkliga traditioner av hur berättelserna tolkas och uttyds. Det har vi att förhålla oss till. Just det kan ibland vara en utmaning för det är verkligen olika rum som möts.
Just nu befinner vi oss i det lutherska rummet. Några kvarter härifrån finns Missionskyrkan på ena hållet och New Hope församlingen åt andra hållet. Vi har våra katolska systrar och bröder, liksom olika ortodoxa rum, pingstrummen, baptistrummen, ja, listan kan göras lång. Vi läser samma berättelser och tror på samma Gud men vi drar delvis olika slutsatser om hur vi ska leva våra liv i relation till Gud och till varandra. Tolkar och tyder berättelserna på varierande vis.
Ibland kan det vara svårt att tro och ta till sig att vi alla tillhör samma hus, Guds hus, Faderns hus. Vi behöver öva oss i respekt och ödmjukhet inför varandras rum, det kan vara utmanande. Just nu är det för många av oss en utmaning på flera vis när vi ser hur patriarken Kirill leder det Rysk-ortodoxa rummet. Vi får hoppas på att det finns personer i det rummet som vågar opponera sig mot sin ledare. För civilkurage behövs överallt även inom kyrkorna. Vi människor har en tendens att göra oss själva till gudar och på den vägen trampa på andra och glömma vem som är den skapande arkitekten. Kirill verkar fullständigt ha glömt det.
Så finns det ett rum i Guds hus som vi försöker tygla men som vi aldrig, helt och hållet, kommer att kunna kontrollera och det är naturen.
Jesus predikade och undervisade i synagogor men lika ofta, om inte oftare i naturen. Han hämtade sina bilder, liknelser från det vardagliga livet och naturen. Kanske gjorde han så för att vi lite lättare ska kunna närma oss Gud och upptäcka att Gud är en del av allt i våra liv, alltid, 24/7. Ibland sägs att svenskarnas primära kyrka och religion är naturen. Huset här och Villastads kyrka bredvid oss och naturen som Guds rum utesluter inte varandra. De kompletterar varandra. De vill alla vittna om Guds närvaro i våra liv. Och i alla Guds rum, oavsett hur de ser ut skapas möten, möten mellan Gud och oss, möten mellan varandra, precis det vi anar att Gud önskar av oss. Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar