Med SOfOS : Levande stenar i ett andligt husbygge

Som kristna är vårt främsta kännetecken korset. Så finns det andra symboler som är igenkänningstecken för kristen tro. För en del kristna har Frälsarkransen blivit ett sådant tecken. Biskop Martin har skapat den som ett hjälpmedel för bönen och vårt andliga liv. Idag tar jag Frälsarkransen till hjälp i predikan för att spegla berättelserna i pärlornas symboler.

Jag börjar med den stora Gudspärlan, den innesluter vårt sätt att tala om Gud som uppenbarad i Fadern, Sonen och den Helige Ande, tre i en och en i tre.

Den gyllene Gudspärlan är grunden. När Petrus bekänner Jesus som Messias, den levande Gudens son, ger han uttryck för hörnstenen i vår tro. Jesus utser Petrus till en ledare – en apostel – ett sändebud – en klippa. Petrus och även de andra lärjungarna blir levande stenar i ett andligt husbygge. För kyrkan är främst Gud och människor, inte Gud och hus. Vi har förstås de fysiska husen, kyrkorna och församlingarna med personer som kallats till att leda i en professionell roll som präst och diakon och andra tjänster. Men framför allt så är vi alla, du och jag, levande stenar i ett andligt husbygge. Även om husen går sönder eller upphör att existera gör inte kyrkan det, för det andliga husbygget är det som bär kyrkan.

I all andlighet är tystnaden minst lika viktig som de talade och skrivna orden.

Tystnaden behövs för att vi ska höra och möta Gud i vårt inre. Därför finns Tystnadspärlorna, de avlånga sandfärgade pärlorna mellan de stora pärlorna. Vi behöver mellanrummen i våra liv för eftertanke. Att vara tyst är en svår konst, det kan vi behöva öva oss i. Kanske är det därför Jesus förbjuder lärjungarna att tala om för någon att han är Messias. Tystnaden behövs för Jesus vet att tiden inte är inne för att tydligt avslöja sin identitet. Han behöver mer tid för att bokstavligt och bildligt talat bygga sin kyrka. Vi har facit i handen, vi vet förstås att utan Jesu död och uppståndelsen är Guds plan med Jesus inte fullkomlig. Tids nog blev det dags för lärjungarna att tala och svara som Jesaja svarade när Gud frågade vem som ville vara budbärare, Jag, sänd mig! Den lilla Jagpärlan får spegla hur viktig varje litet jag är. Därför finns Jagpärlan nära Gud, precis bredvid – bara den livgivande tystnaden mellan oss, så att vi ska kunna höra Guds kallelse. För du och jag är kallade att vara apostlar, sändebud för tron.

Jagpärlan är lite mindre än Gudspärlan, så att vi inte ska förhäva oss.

Vi kan aldrig blir Gud, även om vi gör tappra försök att tygla allt i vår verklighet, så finns någon som är mer outgrundlig. Seraferna ropar till varandra om denna någon, Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Bredvid Jagpärlan finns Doppärlan, vårt vattenmärke på att vi tillhör trons gemenskap och därför kan vi även kalla den för Trons pärla. Ibland kan det vara så att tron kommer före dopet.
Livet prövar oss ständigt och innebär inget undantag för oss som lever med en tro. Jesaja hade det inte lätt, Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar, ropar han. Det är som en öken inom honom, ett hot mot livet. Ökenpärlan vittnar om att livet kan upplevas torrt och utan synligt liv, en öken av olika svårigheter inom oss och den kan påverka personer runt omkring oss. Det glödande kolet som vidrör Jesajas läppar är en dramatisk bild för Guds helande närvaro, ibland är den närvaron både renande, smärtsamt och förlåtande på en och samma gång.

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.

Så skriver författaren till Petrusbrevet. När vi genomlidit ökenvandringen vill den blå Bekymmerslöshetspärlan symbolisera hoppet, om att leva i nuet och ta en dag i taget för Gud är med oss. Vi är ett utvalt folk, Gud behöver sin mänsklighet. Vi behöver öva oss i bekymmerslösheten, att ta emot, att våga hoppas och se det blå ljuset i lågan.
Idag är det en röd liturgisk färg, apostlarnas, martyrernas och passionens färg. Och passion är kärlek och vi har kommit fram till de två röda Kärlekens pärlor. Den första är symbol för Guds utgivande kärlek till oss, den vi är burna av. Den andra stämmer väl med Jesajas ord då han svarar Gud – sänd mig. Gud sänder oss ut i världen för att sprida ett budskap om Guds närvaro med sin grund i kärlek. Vi kan vara sändebud på olika vis. Det är som vi sjöng i psalmen, lågorna, grenarna, gåvorna, tjänsterna och lemmarna är många men vi är ett med Gud, med Kristus. Det är en rikedom att vi är olika och ändå tillhör vi alla Guds folk burna av Guds kärlek, synliggjord genom Jesus

Symbolerna för det som vi bär inom oss och endast vill tala med Gud om.

Det är Hemlighetspärlorna precis bredvid Kärlekens pärlor, från början tre vita, nu två vita och en grön. Den gröna får även vara symbolen för att vi är en del av den hemlighetsfulla skapelsen. Människan kallas ibland för skapelsens krona och visst, vi är smarta, kommer med visdom, utveckling men allt det är inget värt om vi inte förstår att det ska ingå i ett större perspektiv. Hela jorden är full av hans härlighet, ropar seraferna så högt att templets trösklar skakade. Kanske är det just det ropet som vi behöver i våra församlingar, i vår vardag, allmänt som privat. En liten del av det vi tror vi behöver hålla hemligt kanske behöver bli synligt likt den gröna pärlan.
Bredvid hemlighetspärlorna finns den svarta pärlan. Nattens pärla, ett uttryck för när Guds närvaro upplevs som frånvaro och ett totalt mörker. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig ropade Jesus på korset. Gud har genom Jesus känt övergivenhet och vet därför hur vi har det i sådana stunder, när öken övergår till natt. Och inte minst när natten övergår i döden. Den svarta pärlan är även Dödens pärla, döden är en del av livet, vi skjuter helst den tanken ifrån oss. Sorgen är kärlekens pris som uttrycks när våra vägar skiljs.

Det slutar inte i mörker för efter livet här kommer livet efter livet.

Uppståndelsen symboliseras av den sista vita pärlan. Jesus öppnar vägen till det som väntar oss i livet efter livet på Påskdagsmorgonen. När Jesus säger, Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket, är det för att Petrus och kommande apostlar ska förvalta den kunskap som Jesus har gett dem i ord och handling. Den kunskap som kan binda och lösa, det vill säga befria. Hur livet efter livet gestaltar sig vet vi inte något om mer än att det är en verklighet som leder oss tillbaka till vårt ursprung, till Gudspärlan. Livets cirkel sluts och påminner oss om att livet levs i tiden både linjärt och cirkulärt. Amen