Dopet -

fyllt av meningsskapande livstolkningar. Predikan på Första söndagen efter Trefaldighet. Så skriver evangelisten Johannes:

Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom." Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." Nikodemos svarade: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?" Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden." Joh 3:1-8 

Berättelsen om Nikodemos är en berättelse om att närma sig Jesus och en berättelse om dopet. 

Nikodemos är nyfiken och han har respekt för Jesus, han vet att Jesus är lärare och kallar honom min mästare – rabbi. Nikodemos kommer med sitt påstående om att Gud är med Jesus eftersom han gör det han gör och säger det han säger. Jesus svarar med att utmana – det gör Jesus ganska ofta, har ni tänkt på det? Nu konstaterar Jesus att den som inte föds på nytt kan inte se Guds rike. Nikodemos blir förvirrad, för vem kan födas på nytt? I ursprungsspråket grekiska har ordet på nytt - anothen - två betydelser, den andra är ovanifrån. Ordlekar är alltid svåra att översätta. Men jag kan tänka mig att Jesus, klurig som han är, har detta i åtanke när han pratar med Nikodemos. Ovanifrån handlar om att på nytt bli född av Gud. Människan har i årtusenden haft bilden av Gud som kommer till oss ovanifrån. Det ger en djupare innebörd vad det handlar om att bli född på nytt. Det handlar om det kommande dopet som Jesus instiftar efter sin uppståndelse.

Det dop som t.ex. Johannes Döparen utförde var som en reningsceremoni men det dop Jesus talar om är av ett annat slag. När vi döps så är det ett tecken på en tillhörighet till en gemenskap med Kristus som centrum. Efter sin uppståndelse och före sin himmelsfärd la Jesus grunden till den gemenskapen med orden: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem alla de bud jag har  gett er och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Mt 28:18-20

Dessa Jesusord sägs alltid vid dop. Det är en uppmaning och det är ett statement. Döpt är lika med alltid tillhörig till Gud oavsett vad som händer. Dopet kan ingen ta ifrån oss det kan aldrig göras ogjort eller raderas. Gud är med oss oavsett vad vi känner och upplever.

Vi har  gemenskapen med och tillhörigheten till Gud för att Jesus levde, dog och uppstod för vår skull. 

Genom vårt dop tydliggörs och synliggörs denna gemenskap och tillhörighet. I den första kristna tiden och fortfarande i vissa samfund så sänks man ner helt och hållet tre gånger i vatten och då blir verkligen symboliken tydlig för livet – döden – uppståndelsen. Tidigare idag hade vi dopgudstjänst här i kyrkan jag döpte en liten flicka. Om vi då hade läst de bibelberättelser som vi alldeles nyss hört så tror jag att många i sällskapet hade blivit förskräckta. Ord som stenhjärta, kött, synd, dött och blivit begravd, födas på nytt, är inte det första man tänker på när det handlar om barndop. Utan då är det glädjen över ett nyfött liv, rent och oskyldigt. En liten människa med hela livet framför sig, framtidstro och framtidshopp som bärs fram i dopet för att välsignas och  upptas i den stora kristna gemenskapen. Det paradoxala är att de utmanade orden faktiskt också är beskrivningar av dopets innebörd.

Profeten Hesekiel skriver om stenhjärtat. Kort så handlar stenhjärtat som ska bli ett hjärta av kött om judarnas hopp om att bli räddade från fångenskapen i Babylon. Det handlar om löftet att få återvända till sitt land, få livet tillbaka i fred och få frid med Gud. För oss kristna ger berättelsen en bild av omvändelsen. Där stenhjärtat blir ett hjärta av kött. Det vill säga en bild för att personens liv är insatt i ett större sammanhang,hennes liv är fyllt av Guds Ande. Varje person är genom sin andning länkad med Gud eftersom Ande och Andning hör ihop. Det är också en beskrivning av dopet som en handling där Gud ger oss en vattenstämpel, du är min. Bestänkt det vill säga begjuten med vatten. 

För Paulus som skrev Romarbrevet var döden den stora synden - ingen enda av oss undslipper döden – men döden är inte slutet liksom Jesus uppstod ska vi uppstå – vi är levande för Gud. 

Allt detta är så oerhört abstrakt för oss. Även om några har erfarit en mystik glimt – som en reva i tiden som snabbt öppnas och sluts - och på så vis är övertygade om uppståndelsens liv handlar det för en majoritet av oss om att tro. Om att överlåta sig och lita till berättelserna från alla som mötte den uppståndne Jesus i Jerusalem med omnejd och Paulus som mötte den uppståndne Jesus på väg till Damaskus. Dopet och alla ord som hör ihop med dop, nåd, omvändelse förlåtelse  – pånyttfödelse och så vidare är Storord - ord laddade med stor betydelse. Det är inte lätt att tala om Stororden, inte ens i kyrkan. De är fantastiska och de är belastade. Begreppet Stororden eller Störstorden har Torgny Lindgren myntat i Merabs skönhet. Där skriver han så här: ”Det är som om orden vore för stora, sade han. Som om dem icke riktigt rymdes ini mig…Det är Guds orden…Störstorden är värst, sade han…Evigheten…Nåden…Pånyttfödelsen…För att inte tala om Kärleken, sade han.” s 38-40

Störstorden i vår Bibel och i vår tro behöver vi tala med varandra om. Varje tid behöver både tolka och förvalta orden så de blir till den välsignelse de är menade att vara.

Jag brukar alltid säga när jag döper att i dopet synliggörs och tydliggörs att Gud är med oss i livets alla skiften, det är något vi inte alltid känner och upplever men det är löftet vi får Med er alla dagar till tidens slut. Det finns ingen ände på Guds kärleksfulla närvaro. Guds närvaro genom sin Ande är precis som Jesus säger till Nikodemos ” Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far." Vinden kan vi inte fånga, vi kan inte heller fånga all kunskap om Gud och om Guds handlande. Men det finns några synliga tecken som Jesus gett oss, dopet är ett, nattvarden ett annat – heliga handlingar, heliga ord, laddade med Gudsnärvaro.