Del 3 - Den nedböjda blicken - Vara i vilande

 

Det är nästan ett år sedan jag började fundera över min relation till Facebook, den 10 december skrev jag Den nedböjda blicken Det blev en uppföljning den 10 januari Del 2 - Den nedböjda blicken

Då, i januari landade jag i att finnas där för att relatera till familj och vänner. Under dessa snart 10 månader har tankarna marinerats med för och emot. Resultatet är att det inte finns något för eller emot, Facebook existerar med eller utan mitt engagemang vilket är en självklar sanning som egentligen inte ens behöver skrivas ut. Så frågan är, vill jag engagera mig? Svaret som värkt fram är nej och då återstår beslutet. Beslutet blev lättare när jag konstaterade att jag kan behålla Messenger som är en bra kontaktfunktion och på köpet får jag lite händelser utan reklam. Om jag nu mot förmodan får allvarlig FB-abstinens så är Messenger en låst bakdörr och nyckeln är några knapptryck bort.

Vad går förlorat för mig när jag avaktiverar mig? Det smidiga forum för kontakt och social interaktion, det är trevligt med födelsedagshälsningar, semesterbilder, ett och annat kulturellt tips eller kyrkoinfo eller recept osv. det försvinner. Men och andra sidan slipper jag all denna reklam för även när du tror dig ha motat så gott det går utan att betala Herr Zuckerberg svämmar reklamen över. Reklamen - så som jag uppfattar det har ökat otroligt - är för mig enbart ett störande moment eftersom det jag är ute efter är den sociala interaktionen med vännerna. Ok, jag är ändå för reklam men den kryper in under skinnet på mig genom skärmen på paddan och telefonen. På Tv:ns skärm kan jag stänga av ljudet, gå iväg och göra något annat eller bara låta bilderna flimra förbi, det är som reklamen i tunnelbanan, bussarna eller annorstädes den bara finns där utan att jag behöver bry mig om jag inte vill, det är svårare i ett flöde du i stort sett inte kan kontrollera.

Nåväl, det finns ytterligare och betydligt allvarligare skäl till att jag avaktiverar mig. 

Politiken och samhällsengagemanget hos mina vänner på FB löper igenom hela den röd-grön-blå-gula representationen, vilket jag tycker är bra (även om få uttryckligen talar om vad de brukar lägga sin röst anar jag hela paletten i det som skrivs). Det jag har noterat både i inlägg och i kommentarsfälten är tonen, den är ansträngd och stundtals så förutsägbar att det är som att plocka fram gammalt torrt bröd till frukost, det smular sig i munnen och smakar unket och jag vet det innan jag stoppar det i munnen. Jag kommer på mig själv efter att ha läst en intressant/ bra bok att den kan jag skriva om eller rekommendera men det blir som en slags självcensur för jag orkar inte med eventuella -som regel - snuttifierade diskussioner i kommentarsfälten. Facebook är ingen plats -kanske aldrig har varit - för samtal utan mer för positionering när det kommer till politik, samhälle och även religion och kultur. Mer som ett diskussionsforum och diskussion för mig är tävling och jag är ingen tävlingsmänniska mer än i quiz av olika slag. Möten och samtal som sker utan att vinna argument är det jag uppskattar, där kan jag få stärkas i mina åsikter och / eller ompröva och förändra när ny kunskap och nya insikter kommer mig till del. 

Det här stressar mig på ett vis som inte är hälsosamt även om jag inte är storkonsument av Facebook ger den mig olust och irritation mer än vad jag gläder mig över det som går att bli glad av eller ha medkänsla för det som är ledsamt. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter, skriver Paulus i Romarbrevet. I den mån andras glädje och sorg kommer till mig när jag är avaktiverad kommer jag fortsätta göra mitt bästa för att leva efter Paulus kloka uppmaning i det nedkopplade livet.

Jag ser fram emot att vara i vilande och aktiv i varandet!

Hörvärt!

Vill ni lyssna på någon som funderat kan ni lyssna på följande avsnittet Nedkoppling, uppmärksamhet och andlighet med Jonas Gren i Signumpodden med John Sjögren 

Sevärt med reservation!
Jag såg första avsnittet av Skärmfri på 100 dagar som SVT sänder, väldigt tramsigt, jag är inte rätt målgrupp och har ingen aning om hur resterande avsnitt tar sig. Bortsett från det så finns väl några korn av vishet i programmet. 

PS/
Mosaiken är från sommarens resa till Italien och besöket i Pompeji, i min tolkning blir det vita pärlbandet som små pipbubblor/pratbubblor i det verkliga livets möten. Det kan också vara torra brödsmulor...hoppas att de inte fastnar i halsen.

Tack!

Vi samlas i bön och lovsång för att fira Tacksägelsedagen idag.

Så vad har vi att tacka för? Vad har vi för anledningar att brista ut i lovsång?
   Jag är tacksam för att få fira gudstjänst med er här idag i Munsö kyrka. Att få samlas till gudstjänst i glädje och i lugn och ro, för det är inte en självklarhet för alla kristna världen över. Därför är det något att vara tacksam för. Jag är också tacksam för att fira gudstjänst för då får jag skriva predikan, det är något av det bästa jag vet som präst. Men ärligt talat, det har varit lite motiga förberedelser den här gången med anledning av mina två inledande frågor. Kanske gör ni som jag ibland och försöker pausa nyhetsrapporteringarna som ständigt översköljer oss. För tacksägelse och lovsång känns emellanåt långt borta när vi matas med så mycket varierande elände, nära och långt borta. Även om hoppet nu tänts för fred i ett av alla krig som pågår.
Jag tänker att när vi möter oron över vad som sker i vårt samhälle och i världen får vi försöka besinna oss och skärpa oss lite och påminna oss om att det inte är något unikt. Öppnar vi historieböckerna så vet vi att mänskligheten hela tiden står inför små och stora och svåra utmaningar. Personligen tänker jag att vi befinner oss i en tidsperiod som bär mer mörka konturer än ljusa. En växlingen som alltid har funnits för mänskligheten.

MEN, och det är ett viktigt MEN, då har vi alla ett uppdrag att hjälpas åt att behålla hoppet.

Ha blicken riktad mot ljuset, söka lösningar och trösta när och där det behövs. Gud har gett oss uppdraget att förvalta skapelsen och att ta hand om varandra. När vi öppnar vår Bibel finner vi ett helt bibliotek av böcker om livets erfarenheter och relationen till Gud. Bortom tiden och skillnaderna kan vi söka hopp och tröst. Orden är nedtecknade för länge sedan och våra liv är ytligt sätt totalt annorlunda men våra själar och våra kroppar är inte annorlunda mot Profeten Jeremias eller Uppenbarelsebokens författare. Inte så olik Jesus heller, fast såklart olik ändå eftersom han i sin kropp är både 100% Gud och 100% människa. Ett mysterium vi får leva med.
   Jeremias ord vill inge hopp om befrielse och tröst för delar av Israels folk hade först bort till Babylonien och Israel var hårt prövat av ockupation. Jeremias beskrivningen av hoppet om befrielse och bättre tider känner vi inte direkt igen oss i. Vi har höst nu och det blomstrar inte så mycket i vårt klimat även om vi har några vackra höstbuketter till salu efter gudstjänsten, plockade av vaktmästarna på kyrkogården. Behållningen går till ACT och kommer behövande till nytta och glädje. Fast blomstra i överförd mening gäller mycket annat. Som att vi, trots allt, kan känna tacksamhet över att fortfarande leva i en blomstrande demokrati, det är inte en självklarhet för alla och alltid. Några av oss finner glädjen och lovsång i dansen, troligen mer utan bjällror än med. Och vingårdar har vi inte många även om det finns tappra odlare i vårt kyliga klimat. 

Så vad är hoppfullt för oss med Jeremias ord? Jo, att Gud uppenbarar sig med orden, Med evig kärlek älskar jag dig samt de tre upprepningarna av orden Än en gång… 

Gud är närvarande i sin frånvaro och genom orden påminns vi om det. Gud är närvarande just i detta nu och var det igår. Gud kommer vara närvarande imorgon och i en okänd framtid som bland annat kommer visa sig i Jesu Kristi återkomst. Just det skildrar Uppenbarelseboken, där vi i dagens berättelse kommer direkt in i en livfull beskrivning av en himmelsk gudstjänst bortom vår föreställningsförmåga. Om tidens slut det som kallas för apokalypsen funderar en del av våra medmänniskor. Jag läste nyss att någon sagt att den 26 september skulle det inträffa och det slapp vi. Förutsägelser om tidens slut har existerat hela tiden. Med tidens tecken och biblisk numerologi försöker en del få fram när det ska ske. Det går inte. Vi är inte Gud. Så varför ens bekymra sig om just detta när det handlar om framtiden? Bättre då att vara mer i nuet så som Jesus var under hela sin tid på jorden.
   Jordnära uppenbarar han sig som Gud när han helar de lama, blinda, lytta, stumma och många andra, som Matteus berättar om. Helande under är svåra, Jesus är inte här och botar våra sjukdomar. Under sker förvisso ibland men det är mer undantag än regel och varför det är så vet vi inte. När Jesus botar och gör under gör han det för att visa vem han är, Gud själv i Sonens gestalt. Han visar att han är Messias, den profeterna förebådat.

Jorden är vårt hem även om vi blickar ut i rymden och hela tiden utforskar och tänjer gränser. 

Gränser som emellanåt leder till katastrofer fast oftare till gagn och glädje för oss annars skulle vi inte vara här. Vi föds och vi dör på denna enda jord vi har. Och den är fantastisk, sensommar och höst är skördens tid och alla årstiderna vittnar om naturens rikedom och skönhet. Det är något att tacka för och lovsjunga och ta hand om. 
   Och vi är fantastiska i vår förmåga att uthärda det svåra, finna nya vägar för vårt nu och framåt. Hos Gud får vi fylla på förmågan att se framåt trots allt och ge tröst till varandra, när och där det behövs. De gamla orden gäller fortfarande och inger oss hopp Med evig kärlek älskar Gud dig och mig och Än en gång… kommer det blir bättre.
Amen

Tacksägelsedagen i Munsö kyrka 2:a årgångens läsningar 

Jeremia 31:3-6
Uppenbarelseboken 4:8-11 
Matteus 15:29-31