Adolf Fredriks kyrka
Så
är vi samlade till gudstjänst igen och jag vet inte om ni någon gång har tänkt på att många av de välbekanta orden vi ber och sjunger blir vanemässiga. Observera, då menar jag inte slentrianmässiga utan välbekanta, som en självklar trygghet. Det är bra, för gudstjänsten är en en rastplats för själen, en vila för att hämta in det vi behöver.
Fast tack och lov, säger jag, att det händer att de välbekanta orden drabbar oss på olika vis. Under åren har jag mött personer i samtal som berättat om sina ahaupplevelser i gudstjänstens ordning när de påminns om något eller upptäcker något de inte reflekterat över tidigare, orden och meningarna kommer i ett nytt ljus. Förra söndagen blev en mening som vi sjunger i lovsången en sådan upptäckt för mig, eller det blev mer som en gåva. Det var när vi sjöng sista meningen i Laudamus.
Heliga Ande, livets källa, vår hjälp och tröst.
De orden lyste upp som en gnista och blev som en vägledande stjärnhälsning från Trettondagen. Tack Gud, tänkte jag eftersom den meningen blev en nyckel till den här predikan. För berättelserna vi nyss har hört har jag läst flera gånger i ett par veckors tid. De var så stumma inte alls lika inspirerande och roliga att predika över som Bröllopet i Kana eller Kvinnan vid Sykars brunn som är 1:a och 2:a årgångens läsningar för den här söndagen.
Så kom gåvan förra söndagen, inte bara meningen om Heliga Anden blev till hjälp utan hela Laudamus. Ordet Laudamus betyder vi lovsjunger och den handlar om Gud som visar sin närvaro genom treenigheten. Så Laudamus ska få guida oss igenom dagens berättelser och vi börjar med Anden och Femte Moseboken.
Vi gör en tidsresa och ställer oss bredvid de äldste, stamhövdingarna och folket som Mose talar med när
han påminner dem om hur Gud uppenbarat sig för honom och gett honom buden. Gud är så helig att Mose endast hörde Guds röst genom mörkret och ur elden, det var Helig Ande som verkade. Elden är en bild för att beskriva Guds heliga Ande. Som Pingstundret där beskrivs att tungor av eld kom till alla som var samlade och de fylldes av helig Ande. Att möta Guds helighet ansågs så kraftfullt att den kunde upplevas som ett hot mot livet. Det var så folket tolkade Guds uppenbarelse. Vem kan leva som hört den levande Gudens röst ur elden? Reaktionen verkar paradoxalt eftersom Gud är själva källan till livet. Mycket med Gud är motsägelsefullt och vi har inte alla svar.
Mose hade som sagt tagit emot de tio buden, Guds livs regler som finns för att hjälpa oss leva ett bra liv,
tillsammans med Gud, varandra och enskilt. Så enkla och ändå svåra att följa att vi ibland snubblar fram
och känner oss misslyckade. När det händer är det viktigt att minnas att buden inte finns där för att vi ska bli nedtyngda utan de finns där till vår hjälp och tröst, att vägledas av och hämta inspiration och kraft ur. De är fullständigt rimliga bud att leva efter även 2026. Fast vår verklighet ser helt annorlunda ut är vi människor i själ och hjärta inte så förändrade. Visst behöver vi förstå buden utifrån vår verklighet, men lögner, habegär både till andra människor och till det materiella är sig likt eller som vi noterat på sistone habegär till andra länder.
Att bemöta varandra, vänner och dem vi inte allas känner med värdighet och medmänsklighet har inte spelat ut sin roll. Inte heller att känna vördnad inför det heliga och respekt även om man inte delar tro. Historien visar oss att skilda tider är mer utmanande att leva i än andra och nu upplever många av oss att det är en sådan tid. Då finns verkligen en anledning att hålla fast vid allt som kan hjälpa oss att leva ett medmänskligt liv som gagnar oss som samhälle och som enskilda. Nog om Mose påminnelse om buden, jag räknar inte upp dem här men slå gärna upp dem. Laudamus får guida oss vidare för när vi lovsjunger
Herre Gud, evige konung, vår himmelske Fader
kan orden hjälpa oss att förstå dagens evangelium och Johannes filosofiska och något snåriga beskrivning av hur Jesus är i full färd med att övertyga människor om att han inte är en av alla mirakelmän som gick omkring eller en profet likt Johannes Döparen utan att han är sänd av Gud, Fadern. Allt Jesus gör och säger är på uppdrag av Fadern. Det är Gud som vittnar när Jesus predikar och undervisar, vilket han gärna gör genom liknelser ofta grundade i vardagliga händelser. Och när vi ser bortom det tidstypiska som hände då kan vi ofta – men inte alltid - applicera lärdomarna på vårt nu. När Jesus helar människor och utför ett och annat under gör han det på Faderns uppdrag. Jesus påminner oss även om de löften Gud en gång gav till Mose, ett förbund, ett evigt band mellan Gud och människa. Jesus blir i sin egen person en fördjupning av det förbundet. Vilket leder mig över till den delen av Laudamus när vi lovsjunger Jesus.
Herre, Guds Son, vår broder Jesus Kristus.
Orden visar vägen till dagens epistel ur Hebreerbrevet. Brevets författare sammanfattar hur Jesus som person är en del av förbundet mellan Gud och människa. Han blir det i egenskap av Guds Son som genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse ger oss gåvan evigt liv, frälser oss, räddar oss från den eviga döden. Döden upplevs som ett nederlag men är inte det för Jesus utan en seger som uttrycks med att han blir krönt med härlighet och ära och det kommer oss alla till godo, dig och mig. Och varje gång vi hör orden och tar emot Kristi kropp för dig utgiven och Kristis blod för dig utgjutet görs Guds närvaro, Guds härlighet sig synligt.
Det är ett oförklarligt mysterium och samtidigt så jordnära
för vi sjunger även att Jesus är vår broder samtidigt som han är Guds Son. Han är fullt ut människa som du och jag. Vi har inte Jesus här fysiskt men genom evangeliernas och brevens berättelser kommer han nära oss så att vi - i tro - kan ta till oss Guds härlighet och närvaro så som Gud gett sig till känna under årtusenden ända från berättelserna i vårt gamla testamente.
Gud är livets källa, vårt ursprung eller som Paulus säger till atenarna; Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till. Apg
17:28
Amen
