En fråga att fundera över.
Tänk dig att du står i kö för att köpa en kopp kaffe eller
te om du föredrar det. Personen framför dig har fått sitt kaffe och upptäcker att hon inte har sin plånbok med eller har betalkortet kopplat till mobilen. Skulle du erbjuda dig att betala för kaffet?
Jag läste häromveckan en liten artikel eller snarare en krönika av Micael Dahlén som är professor i ekonomi, han är dessutom känd för att forska om lycka och kaffetestet angående frågan om betalning var en del av den här lycko-forskning. Nåväl, 13 % svarade ja på frågan och tror att en person bakom dem i kön ska betala ifall de glömt sitt betalkort. När frågan ställdes om de själva skulle erbjuda sig att betala kaffet för personen framför dem i kön svarade 53 % ja på frågan.
Så vad har en kopp kaffe och glömt betalkort med dagens predikan att göra? Vad tror jag om mina medmänniskor? Och vad tänker jag om mig själv i relation till mina medmänniskor? Ytterligare ett par frågor att fundera över vilket för oss över till dagens berättelser för de handlar om medmänsklighet.
Medmänsklighet har bland annat sin grund i det som vi kallar för Dubbla kärleksbudet.
Paulus anknyter till det i Romarbrevet när han skriver Du skall älska din nästa som dig själv. Uppmaningen och har sin grund i 3:e Mosebok där står, Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot
någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. 3 Mos 19:18 Jesus
citerar också det budet och för det samman med ett annat bud i 5:e Mosebok Du skall älska
Herren, din Gud,
av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. 5 Mos
6:5
Tillsammans blir det Dubbla kärleksbudet. Fast jag brukar kalla det för trippelkärleksbudet eftersom kärleken riktas åt tre håll, Gud, min nästa och mig själv. Guds kärlek till oss, sin mänsklighet, är grunden för en sund kärlek och respekt för varandra och oss själv. När vi tar till oss det och försöker leva efter det blir det i sin tur vårt kärlekssvar till Gud.
Det här med nästankärlek är inte helt enkelt.
Därför är det så bra att vi har hjälp att ta till och det är bud som finns i vår Bibel. Å nej, kanske någon tänker, hur kan bud och regler vara en kärlekshjälp? Kärleken är väl och ska väl vara lika fri som luften vi andas. Jodå, det också, faran är bara att kärleken blir för jag-centrerat och vi blir alltför inskränkta i oss själva och våra egna sammanhang. Buden och reglerna finns där för att påminna oss och hjälpa oss med perspektiv på tillvaron. Vi, Guds mänsklighet, är skapade för gemenskap. Jesus är noga med det. Så noga att han till och med spetsar till buden. Jesus följde traditionerna och skrifterna och han var inte ute efter att ersätta dem utan tolkar och tillämpar dem ett steg till. Han utmanar oss när han skärper de ursprungliga buden. Det är som om han är trött på vår oförmåga till medmänsklighet.
I våra öron låter orden i evangeliet hårda och hämndgiriga, öga för öga och tand för tand.
Fast de är faktiskt tvärtom. Det handlar om att inte bruka övervåld, att aldrig svara med mer än vad vi utsatts för. Det handlar om proportionerliga och rättvisa motreaktioner och straff. Historien och vår nutid visar oss att vi inte klarar av det. Runt omkring oss ser vi oproportionerligt våld som svar på olika våldsyttringar. Vågor av gängvåld som sker i vår omedelbara närhet. Eller de krig som pågår bara några timmars flygresa ifrån oss. Ett oproportionerligt våld som vi kanske inte tänker på som våld är våra ord, det verbala. Genom bland annat sociala medier sprids ord som kanske inte skulle sagts om det var ansikte mot ansikte. Och i takt med avstånd till min nästa sänks trösklarna för det verbala våldet och i värsta fall triggar det fysiskt våld.
Så hur ska vi då klara av att vända andra kinden till?
Svaret är enkelt och svårt, vi får försöka om och om igen. Försöka finna vägar till möten och dialog och inse att vi som mänsklighet hör ihop. Helt enkelt också bli bättre på att lyssna på varandra. Trots alla våra olikheter är vi inte mer än människor som lever en kort tid på vår jord.
Berättelserna idag är både realistiska och utopiska. Realistiska för att vi har fortfarande fattiga bland oss, vi har ovänner och fiender. På ett eller annat vis har vi alla lätt till avund eller begär av olika slag, som i värsta fall kan leda oss så fel.
Så hur kan vi tänka om det nästan ouppnåeliga målet som Jesus avslutar med i evangeliet idag? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. Jesus är sträng men han är även fylld av tilltro till oss trots att vi snubblar och beter oss hela tiden. Jesus ger oss en målbild väl medveten om det ouppnåeliga. Vi kan inte bli fullkomliga som Gud. Däremot kan vi agera bättre. Bär vi med oss Jesus tilltro till oss och har med oss Paulus ord, Kärleken vållar inte din nästa något ont, som en ständig påminnelse får vi göra vårt bästa om och om igen.
Vi kan hjälpa oss själva
och varandra att börja i det lilla och fundera över de fyra frågorna jag inledde predikan med. Skulle du betala för en okänd medmänniskas kaffe? Tror du att någon skulle betala om du glömt bankkortet? Och framför allt, vad tror du om dina medmänniskor? Och vad tänker du om dig själv i relation till dina medmänniskor?
Amen
