Enhetsfunderingar

"Grenarna är många, trädet är ett, trädet - Jesus Kristus" 

Orden inleder vers 2 av psalm 61 Lågorna är många. Psalmen sjöngs igår i Lunds domkyrka med anledning av Reformationsjubileet och den ekumeniska gudstjänsten med fokus på lutheraner och katolikers relation sedan Martin Luther, 1517 spikade upp sina 95 teser på Slottskyrkan i Wittenberg. En handling som initierar en stor kyrkoförändring, ungefär 500 år efter en annan stor kyrkförändring 1054 när kyrkan delades i väst och öst.
   Det var en ärlig gudstjänst med budskap om hopp och försoning, respekt och längtan efter enhet. Det var ett gemensamt blickande framåt som bland annat möjliggjorts av 50 års ekumeniskt arbete sedan 2:a Vatikankonciliet. Dokument undertecknades med fem löften, fem ekumeniska imperativ för det fortsatta ekumeniska arbetet mellan katoliker och lutheraner. Gott så. Fast det tål att funderas över, vad vi menar med allt detta enhetssökande.

Vad är enhet?

Ja, vad är enhet, är det en enda världsvid kyrka? Ja, så kan det vara. Är det möjligt? Nej, inte på det sätt som jag tror att många önskar, tillbaka till Rom, förenade nord och syd, öst och väst. Det som slog mig under gudstjänsten är hur olika vi kan tolka Johannesevangeliets berättelse om när Jesus ger följande liknelse: 

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp.  Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.  Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.  Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.  Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Joh 15:1-10 

Det var en gudstjänst som på många vis hade Jesus Kristus som fokus. Men även om det inte sägs klart och tydligt så tenderar det att bli likhetstecken mellan vinstocken Jesus Kristus och  kyrkan. Och ja, visst kan vi tolka det så. Men då blir frågan vilken kyrka? Den kyrka som blev statskyrka på 380 i Rom? Den kyrka som idag är Romersk katolska kyrkan med påven som ledare. Är det dit vi ska? Är det den underliggande strävan i de ekumeniska samtalen? Att vi till slut med alla vår olikheter ska kompromissa oss fram? Vi lutheraner, reformerta, anglikaner, ortodoxa, pentekostala?
   Det är en utopi, det visar redan bibelns berättelser, det räcker med att läsa de fyra olika evangeliernas skildringar, även om Matteus, Markus och Lukas är synoptiska och det är Johannes som sticker av. För att inte tala om Paulus och hans vittnesbörd i sina brev och övriga brev. Det är redan då olika grenar. Just grenar, pluralis. Vinstocken är en, grenarna är många.

Enheten är Jesus Kristus!

Inom varje kyrkofamilj finns en rad tolkningar, tankar funderingar, traditioner samlade kring Jesus Kristus. Namnkunniga teologer har århundrade efter århundrade brottats med tolkningar och läror kring budskapet Jesus kom med. Vanliga människor har på sin kammare vänt sig till Jesus Kristus i bön, i glädje, i nöd, i förtvivlan, i tvivel, i förtröstan och tillit. Under alla dess århundraden har lager på lager av överbyggnad byggts kring den främsta av alla symboler för vår tro, korset. Kyrkofamiljer har definierat sin kyrkosyn, sin ecklesiologi. Det är lätt att tappa bort huvudpersonen Jesus Kristus, han som säger JAG ÄR. Själva varat, Gud inkarnerad för mänsklighetens skull. "Jag är vinstocken, ni är grenarna." Det vill säga, vi är inte centrum, utan vinstock, inga grenar. 

   Vi betonar och letar efter det gemensamma, det vi kan enas i, dopet, Herrens bön, den Apostoliska trosbekännelsen, den Aronitiska välsignelsen. Gott så. Visst ska vi fortsätta föra samtal mellan våra olika traditioner bara vi inte tappar bort grunden -vinstocken Jesus Kristus och att grenarna är just grenar. "Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er: Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig...  Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra."

"...utan mig kan ni ingenting göra."

Vinstocken är förstås också en påminnelse om att alla kristna inte delar nattvardsbord. Den måltid som Jesus instiftar till åminnelse av sig själv för att uttrycka det enkelt och diplomatiskt, just den måltiden skiljer oss åt därför att vi har olika teologi, olika tolkningar och tydningar av dess innebörd. Visst, det är en sorg på ett sätt. Men oavsett vilken kyrkofamilj vi tillhör så är vi fortfarande grenar som är beroende av vinstocken och vinstocken är inte kyrkan, vinstocken är Jesus Kristus. Jesus grundade ingen kyrka, det gjorde hans lärjungar, grenarna och som sagt vi ser redan i Bibelns berättelser att grenarna växer åt olika håll. Det finns något oerhört vackert i detta, spretigt, levande.        Ibland behöver vinstocken ansas, så har skett genom historien för att det blivit ett brott på grenen, den är inte fast förankrad i stocken och bär inte frukt. Ibland så skjuter nya skott och en ny gren växer sig rik och frodig. Martin Luther hade ingen tanke på att hugga av någon gren men han ville ansa. Nu blev resultatet istället att en ny gren spirade fram, den Evangeliskt lutherska. Den är lika fast förankrad i vinstocken Jesus Kristus som den Romersk katolska grenen. Romerska katolska kyrkans gren må vara lite tjockare och frodigare än den Evangeliskt Lutherska kyrkans gren eftersom den är äldre men båda ger frukt, frukt som består och ger glädje till oss alla lärjungar oavsett vilken kyrkofamilj vi tillhör. Gott så. Förhoppningsvis var den största behållningen av denna ekumeniska inledning på reformationsjubileet att vi kan möta varandra med respekt, öppenhet och trygghet i det faktum att vi är likvärdiga grenar på vinstocken Jesus Kristus.