Varför gör Jesus under?

För att hjälpa människor? 

Nja, människor blir hjälpta, som vi har hört i berättelsen om ämbetsmannens son. Men den primära anledningen är för att visa på vem han är, att han är Gud inkarnerad, Messias, Människosonen, Guds Son, Frälsaren. Om hans primära uppgift hade varit att bota sjuka hade han inte gjort något annat än vandrat runt och gjort just det. Han hade inte ens samtalat med människor innan han botat dem som det berättas att han ofta gör och ibland till och med frågar ”vill du bli frisk?” 

   Jag brukar säga att botande är bonus i mötet med Jesus, då som nu, när människor upplever sig fysiskt botade av Jesus. Om botande var poängen med tron skulle alla har varit prövade av sjukdom sluppit det. Då skulle en paradisisk tillvaro redan existera här och nu.

   Guds människoblivande skildras i Johannes på ett annat sätt än i Matteus och Lukas. Det finns ingen barndomsskildring utan Johannes är influerad av hellenistiskt tänkande och filosofi. Jesus som Gud och människa presenteras genom de kända orden i det som kallas Johannesprologen; ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud... Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Det är den härligheten som Jesus visar genom sina under eller tecken som Johannes kallar dem.

Vi får ledtrådar genom berättelserna.

Just därför att Jesus är den han är, bryter hjälpen både rum och tid, när han på ett existentiellt plan, in i evigheten hjälper människor att leva.Vi fastnar ofta i frågan, har det hänt, är det sant, hur kunde han hela, hur är det möjligt att bota sjuka, gå på vatten och göra vin av vatten. Jag säger, fastnar, för ofta blir det ett hinder för tron, att Gud, genom Jesus har varit, är och kommer att vara nära oss i våra liv. Jag brukar gå så långt som att säga att det på ett plan är helt ointressant hur det gick till, för vi kommer inte få svar på den frågan förrän vi står ansikte mot ansikte med Gud. Om ens då. Det unika, härligheten, är att Gud blev människa, blev kött och blod, konkret, och att Jesus uppstod, det största tecknet av alla. Allt för att hjälpa oss att leva ett så gott och så rättfärdigt liv i relation till Gud och till varandra som vi bara kan här och nu. För att ge oss evighetshoppet om att vi inte ens är ensamma in i döden. Efter döden fortsätter livet efter livet. Det stora tecknet, uppståndelsen, är gåvan Gud gett sin mänsklighet genom Jesus.

Så om nu inte undren, tecknen i sig är så viktiga, vad är det berättelserna vill visa oss?

Vi anar ett stråk av trötthet hos Jesus ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Jesus går mannen till mötes och mannen går i tillit hem för han trodde på Jesu ord. Handlingen förstärker orden, Jesus har makt över liv och död eftersom han är den han är. Det skapar tro, inte bara hos pappan utan hos alla i hans hus. För Gud räcker det om vi tror på Jesus, tror på vittnesbörden klädda i berättelsernas ord. På så vis är det enkelt att tro.

   Fast det enkla är det svåra och just hur svårt det är visar berättelsen om Naaman som fick tipset av den lilla flickan från Israel att en profet i Samaria kunde bota honom från hans spetälska. När Naaman väl kommer till Elisha följer han inte Elishas uppmaning att gå ner i floden och doppas sig sju gånger. Det behövdes en följeslagare som ställer Naaman inför faktum. Hade det varit något svårt Elisha begärt då skulle han gjort det men att lita till profetorden, tro på gudsmannens uppmaning var för enkelt.

   Genom Elisha verkade Gud. Genom att bli människa i Jesus tar Gud ett steg till för att nå sin mänsklighet, för att hjälpa oss tro att livet är mer än det vi har för handen. 

Vi ingår i ett större sammanhang, av att leva i relation till Gud och till varandra.

Det sammanfattar Paulus på ett utmärkt sätt i sin lovprisning. Den är ett tack för den Gudsnärvaro han känt under sina prövningar. Vi befinner oss utanför paradiset och livet fortgår med allt vad det innebär av glädje och sorg, framgång och prövningar. I våra liv vill Gud vara med, det vi behöver göra är att lita på det enkla i Guds ord, att Gud är närvarande genom sin Ande. Visst det var trots allt enklare för pappan och sonen och alla som levde då, de hade Jesus hos sig och orden fick kraft av handlingarna. 

   Paulus har sin livshistoria tillsammans med Jesus, från nitisk förföljare av de första kristna, till troende, allt detta speglas förstås i hans brev. Men det är ingen lidandesromantik han vill förmedla utan den krassa verkligheten att livet för oss alla innebär lidande av olika slag och Gud vet genom Kristi lidande vad lidande verkligen innebär, in under skinnet. Vi är inte ensamma, barmhärtighetens och tröstens Gud finns med oss och just därför, så uppmanas vi att visa varandra tröst och barmhärtighet och dela livet med varandra.

Människor har i alla tider mött den uppståndne Jesus.

Först var kvinnorna vid graven, sen kom alla lärjungarna, inte bara de elva som var kvar, Paulus på
väg till Damaskus, till människors vittnesbörd idag om att ha mött den levande Kristus. Jesus skapar fortfarande tro överallt för vår frälsnings skull, för att hjälpa oss leva. Även om mötet med Jesus blir genom orden i berättelsen, i bönen, så räcker det. Så enkelt om vi inte gör som Naaman. "Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.”, uppmanar Jesus oss.

Idag är det 3:e söndagen efter Trettondedagen 3 årgångens läsningar

GT 2 Kung 5:1-4, 9-15 berättelsen om Naaman

Episteln ur 2 Kor 1:3-7 Paulus lovprisning

Johannesevangeliet 4:46-54 berättelsen om ämbetsmannen och hans son