Stororden - Kärlek

Att ringa in kärlekens väsen låter sig inte enkelt göras. 

I antologin Stororden har författaren och fil dr Göran Sahlberg skrivit om Kärleken. Hans bidrag säger mig inte mycket om kärlek, det jag silar ut är de kloka orden "...kärlek skriver man bara om-skrivande om." Han presenterar en berättelse om en man och kvinna och berättelsen har två slut, och man kan fundera över kärlekens plats i dessa slut.
   Epilogen han skriver är även den en liten berättelse om Adam och Gud. Hur Adam frågar Gud om han får göra ett porträtt av Gud och om hur Gud möter Adams synpunkter på vilken sida som är Guds bästa, högra eller vänstra. Till slut visar sig Gud, ansikte mot ansikte och uppmanar Adam att det är klokt att mötas så för då har vi perspektiv. Att fundera kring perspektiv är som en kär lek för Gud. Berättelsens slutord är: " Kär...lek, sa Adam långsamt och smakade på orden. "Kärlek!" Då log Gud." Berättelsen bär på en poäng även om jag har svårt för vissa antropomorfa bilderna av Gud. 

Ansikte mot ansikte perspektivet

Barnets ansikte söker förälderns ansikte och den älskade söker sin älskades ansikte och vännen söker vännens ansikte, medmänniskan söker medmänniskans ansikte. När ansikten möts tänker jag, att oavsett om vi är medvetna om det eller inte, så ser vi tydligt den andre speglas i oss själva. Med det perspektivet kan vi söka förståelse för kärlekens väsen. 
   Så söker vi även Guds ansikte. Det ansiktet vi endast anat genom Jesus Kristus fast vi som lever nu endast möter honom genom orden. Så briljant formulerat av Paulus i 1 Korintiherbrevets 13:e kapitel vers 12 "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig." Vi äger inte den fulla kunskapen varken om Gud eller mänskligt liv och universums liv. Som ett pussel har människan sakta, sakta tillägnat sig mer kunskap om sig själv och om allt runt omkring sig, men fullständig kunskap äger vi inte. Hur frustrerande det än kan vara så är det som det är, och om vi ska tro Paulus, helt i sin ordning enligt Gud. I väntan på den fulla kunskapen har vi tron, hoppet och kärleken och störst av dessa tre är kärleken. Det 13:e kapitlet brukar kallas kärlekens lov och i sin helhet lyder det:

    "Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.  Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."

Kärlek är liv

I Bibelns berättelser speglas mänskligt liv i relation till Gud och i lika hög utsträckning i relation till sin medmänniska, det är livet. När det handlar om liv handlar det om kärlek i skilda bemärkelser. Eftersom kärlek är ett knepigt ord brukar jag säga att det är ett samlingsord som rymmer olika perspektiv på kärlek. Kärleken bär helt enkelt inom sig delord som till exempel, respekt, medmänsklighet, vördnad, nyfikenhet, ödmjukhet, frihet. Det är dessa delord som kan hjälpa oss när mötet ansikte mot ansikte mellan barnet och föräldern, de älskande, vännerna, medmänniskan av någon anledning upphör eller utvecklas till något som är långt ifrån kärlekens delord eller Paulus uppräkning om kärlekens väsen som tålmodig, god, osjälvisk och sanningsbärande. 
   
För mig blir det tydligt att kärlek är liv när jag tänker på det som brukar kallas Lilla Bibeln, Johannes 3:16, jag tycker 3:17 ska ingå i den benämningen också, det lyder: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." Vi får vara och vila i tilliten att Gud älskar sin skapelse, älskar oss. I den kärleken finns relationen som Gud för vår skull inkarnerat i Jesus Kristus för att vi lite lättare kan närma oss Gud och Guds ansikte. Berättelserna om Jesus konkretiserar Guds vara i vårt vara, inte alltid lätt, många gånger utmanade, inte minst när det handlar om hur vi i våra egna liv gestaltar kärlekens väsen och vara, i relation till Gud och till varandra, kända och okända.