Stororden - Helighet

Helighet är inte perfektionism

När vi i vardagen refererar till helighet eller helig så finns det två diken (minst). Det ena är präktighetens dike och det andra är oreflekterade dyrkans dike. Det finns personer som lyfts fram som heliga och sägs förmedla helighet och så fort jag möter det blir jag skeptisk, präktigheten skrämmer mig. Liksom den ofta oreflekterade dyrkan av en medmänniska, må så vara att personen på ett extraordinärt vis verkar eller har verkat i vår värld för det absolut goda. Jag skulle kunna rada upp namn, nutida och historiska men avstår. Jag nöjer mig med att konstatera att personer som benämns som heliga och sägs förmedlar helighet givetvis kan vara förebilder, och väldigt kraftfulla sådana. Förebilder som kan inspirera oss i våra liv på olika vis, att leva med lite mer helighet som vägledning i livet.

"Helighet - att vara hel och inte halv"

Så lyder rubriken i Stororden och det är Runar Eldebo, pastor i tidigare Missionsförbundet (numera Equmeniakyrkan) och före detta lektor vid Teologiska Högskolan i Stockholm, som skriver kapitlet om Storordet Helighet. Redan på första sidan fastnar jag för en mening, "Stororden ska inte mätas med vår eventuella duglighet eller med vår verklighets mått och rymmas i dem, utan är erbjudanden "utifrån" att växa i riktning mot, att låta sig utmanas av och att låna färg och himmelsk materia från." 

   Eldebo konstaterar: "Att vara kristen är att vara helig." Helighet är inte perfektionism och präktighet utan det är att vara avskild i bemärkelsen att kartan för livsvägen hämtas i vår kristna tro. Vad det innebär citerar jag direkt: "Den verklighet som helighet tecknar har med Gud och hans helhet att göra. Heligheten innebär avskildhet till honom. Men helighet innebär inte ett avskilt eller avskärmat liv i bemärkelsen halvt och tillkortakommet."

   Just detta att helighet är något som tillhör våra liv avdramatiserar begreppet och öppnar upp för att både undersöka och ta emot den helighet som Bibelns berättar om och som får sin ultimata gestaltning i och genom Jesus. Det är inte något för några enstaka personer utan genom vårt ja till Gud anger vi en viljeinriktning att tillhöra en gemenskap som sträcker sig bortom tid och rum samtidigt som vi är här och nu. Vi blir heliggjorda genom vår tro på Gud som är Helig med stort H, som kommit oss så nära genom Jesus, helighetens inkarnation.

Helighet är gemenskap

Att vara helig, ha en viljeinriktning att välja kristen tro som livsideal, är att säga ja till att ingå i Guds fullkomliga helighet. Därför är våra församlingar och gemenskapen i våra kyrkor så viktiga, vi kan inte bära helighet ensamma, det är något vi bär tillsammans med Gud i vår mänskliga gemenskap. 

   Eldebo påminner oss om att kristen tro är ett fallande, dvs det svåra, det som verkar omöjligt, det som utmanar, det som ger oss smärta är något som inte utestängs i kristen tro. Eldebo ger ett exempel från sitt eget sammanhang där par träffats för att dela erfarenheter och det blev en stor utmaning för honom genom den öppenhet som delades av många av deltagarna. Deras liv var inte perfekta och genom att bjuda på den erfarenheten gömde de inte undan det svåra och utmanande. De delade.

   Jag tänker på mitt eget sammanhang, jag vet att vi är så många präster och diakoner som inte viker undan för det svåra i vardagen. När stora katastrofer inträffar finns kyrkans folk där och allt det goda arbetet görs offentligt. Summa summarum blir att kyrkan ska finnas där och vi ska krishantera och så vidare, gott så. Men de enskilda människornas små stora katastrofer, små i bemärkelsen att det bara rör dem och ett fåtal och stora därför att de förändrar liv, sker dagligen och där finns många gånger kyrkan med. Det borde vi tala mer om, för det är helighet, det är att bejaka att vara hel och inte halv.

Stororden, 1999, kapitlet Helighet s 81f