Ett cykelhjul som med sitt nav och sina ekrar, bra pumpat med spänst i däcket, rullar fram på livets väg.
Är en enkel bild som jag
tror att några av er kanske har hört mig relatera till tidigare, så det blir lite av en favorit i repris. En enkel bild för det svåra med enhet. Ekrarna har sitt fäste i navet och i däcket. För mig är
detta en bra bild för evangeliet och episteln som båda är fokuserade på att Jesus är centrum, är navet, varifrån vi alla utgår. Med Paulus ord, vi hör till Kristus, han kan inte delas. Vi hör inte till Luther eller någon annan teolog under kristenhetens historia. Kort och gott vi tillhör Kristus, synliggjort i dopet. På så vis är vi kristna en enhet och en helhet, en helig gemenskap i tron på Jesus Kristus, oavsett vilken tradition vi tillhör.
När vi talar om enhet i kyrkan handlar det ofta om den
utopiska drömmen om att vi skulle kunna vara en enda kyrka över hela världen. Jag säger utopisk, för jag tror faktiskt att det är en utopi. Jag tror inte vi blir en enda kyrka förrän Kristus kommer tillbaka, som löftet är, hur, var och när vet vi inte. Så det vi har att förhålla oss till är att leva i tron här och nu. När vi talar om enhet har vi lätt att förknippa det med likriktning, allt skall vara likadant, alla skall tro på exakt samma sätt. Strävanden att forma en enhetskultur misslyckas ständigt. Som vi lätt ser av Paulus brev förstår vi hur olika grupperingar fanns redan från början i den kristna gemenskapen.
Istället för att lägga kraften på organisatoriska utopier av att försöka förena kristenheten i det yttre behöver vi fokusera på den inre enheten.
Det är kärnpunkten i enhetstänkandet, det är vem som är centrum, vem som är navet. Det är Jesus Kristus och kan inte vara någon annan i kristen tro. Det är omkring honom och hans liv, död, uppståndelse och vi ska stå eniga. Att stå eniga innebär att säga ja till bekännelsen, de som
vi kristna har gemensamt, den apostoliska, nicenska och athanasianska. Det är tron på Guds treenighet, Fader, Son och Ande. Det är navet. Därefter blir våra olika kyrkor och samfund ekrarna som utgår från navet. Ekrarna är inte identiska men liknar varandra såsom kristna traditioner gör världen över, som kristen kan du alltid känna igen dig i en annan kyrka även om det inte är precis likadant. Så förenas ekrarna i däcket som gör att kristen tro rullar vidare generation efter generation, århundraden efter århundraden.
Ibland blir det punktering!
Pyspunka möter vi redan i
episteln när Paulus tar upp frågan om Kristus har blivit delad för att det finns motsättningar mellan de som säger sig höra till Paulus, Apollos och Kefas. Det handlar om den första generationens församlingar och teologer. De som förkunnar evangelium, undervisar och predikar. Paulus grundade flera församlingar,
ledarskapet för dessa lämnade han till olika medarbetare. Så redan då var ekrarna där. Det glömmer vi lätt. Paulus skildrar pyspunka hos korinthierna och betonar att de behöver koncentrera sig på navet, på Kristus.
Profeten Amos ger oss i sin profetia en bild av en
paradisisk tillvaro, där är vi inte än, men Gudslöftet lever. Guds människoblivande i inkarnationen är ett tecken för löftet. Och i väntat på att Guds riket ska fullkomnas helt behöver vi enas kring Jesus Kristus och förenas så att evangeliet rullar vidare generation efter generation.
Historien har förstås några stora kyrkpunkteringar, 1054
när öst och väst blir två storheter med Rom och Konstantinopel som trons huvudstäder. Och så förstås vår gode Luther som inte ville splittra kyrkan och likt flera före honom, som var konstruktivt kritiska. En kritik som upplevdes som hot mot kyrkan istället för reformation. Det blev en ordentlig punktering igen. De reformatoriska tankarna bidrog till att nya ekrar fästes på hjulet. Så har det fortsatt med frikyrkorörelsen osv.
De stora punkteringarna är provisoriskt lagade. Olika
kyrkotraditioner möts i dialog och gemenskap, i ett ekumeniskt arbete, det är Jesus Kristus som förenar oss. Det är där vi behöver mötas i navet och i respekt för däcket som gör att tron rullar vidare, som gör att människor i olika delar av vår värld, inom olika traditioner möter Jesus i sitt liv.
Jesus ber för sina lärjungar och han ber för dig och mig i dagens evangelieberättelse.
”Men inte bara
för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig.” Deras ord, det är lärjungarnas ord som kommer till oss genom Bibelns berättelser. Det är trons ord som Jesus vill att vi ska bli en del av så att vi ingår i en helhet som är lika organisk som Jesus är ett med fadern, vi blir ett tillsammans. Jesus är den enda som lyckas vara två i en, Gud och Människa och som ingår i en ännu gåtfullare matematisk konstellation av att vara en i tre som Fadern, Sonen och Anden.
Enheten i Kristus är inte fokuserad på enheten gestaltad i
någon slags yttre enhetlig gemenskap, det är en utopi med dimensioner som förverkligas i framtidens Gudsrike. Enheten handlar om tron på Jesus Kristus. Det är han som är i centrum, det är Jesus som är enheten som samlar oss. Han är navet i vårt inre. Vi ska vara ett i vår bekännelse, det är Jesu bön för oss.
Därför att det så viktigt att lyfta fram det som förenar och inte det som skiljer oss åt inom olika traditioner. Vår tro har genom olika traditioner och olika vägar överlevt 2000 år. Det säger något om dess styrka och bärighet. Vi i Svenska kyrkan är en eker i ett ständigt rullande livshjul som bärs av navet Kristus och Guds Andes livgivande och kärleksfulla luft däcket.
Dagens predikan i Djurgårdskyrkan 14:e söndagen efter Trefaldighet
Dagens Bibelberättelser
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar