Glad Påsk hälsar vi varandra idag, det är lite som att säga, Fira Livet!
För det är vad vi gör idag, vi firar livet. Vi firar en nyskapelse, en pånyttfödelse som vi har glädje av både här och nu i våra liv och den dag vi tar vårt sista andetag här på jorden. Det andetag som blir det första i uppståndelsens liv hos Gud.
Vi förflyttar oss för en stund till gryningen den första Påskdagen.
Lukas berättar att kvinnorna, för de var fler än Maria, Johanna och Maria, efter gravläggningen på fredagen gått hem och gjort i ordning välluktande kryddor och oljor för smörjelse innan de sedan gick in i sabbatens stillhet. Nu stiger solen i öster och värmer sakta upp dagen som
väntar dem. En överraskande och omtumlande dag som kommer gå till historien, inte bara för dem i deras levnad utan för all kommande tid. Det är klart att de var sorgsna, kanske arga, fast de inte ville erkänna det för sig själva. Ilska är en vanligare känsla i samband med sorg än vi kanske alltid vill kännas vid. Och visst fanns det anledning att känna vrede för vad som hänt Jesus.
Väl framme vid graven möts de av den bortrullade stenen, bara där kan jag tänka att fjärilarna började dansa i magen och de små grå gå igång på högvarv, vad har hänt? De går in och graven är tom och som Lukas skriver: De visste inte vad de skulle tro. Ännu mer förvirrande blir det när männen, eller snarare änglarna - kläderna avslöjar dem – ställer den uppfordrande frågan: "Varför söker ni den levande
här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”
En retorisk fråga för samtidigt ger de ett svar. De
påminner kvinnorna om vad Jesus själv berättat: "att
Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen." Då minns kvinnorna.
Fyllda av upplevelsen återvänder de till lärjungarna och
alla andra som var samlade i sorg och bestörtning över vad som hänt. Lukas berättar att den enda av lärjungarna som tog kvinnornas vittnesbörd på allvar var Petrus som rusar iväg för att se. När han kom fram kunde han bara konstatera att kvinnornas vittnesbörd var sant och ”han
gick därifrån full av undran över det som hade hänt.”
Visst kan vi känna igen oss i Petrus och vara fulla av undran över det som hänt.
Men det har hänt, annars skulle vi inte vara här och fira Påskdag. Petrus undran vänds till vittnesbörd som vi hörde i episteln. "
Döden är endast en punkt i våra liv här och
samtidigt är den en övergång till livet efter livet. Frågan hur denna nyskapelse skett har människan brottats med i tusentals år och försökt ge svar på. Det finns mängder av teologiska dogmer, intellektuella
brottningskamper och forskning för att förstå. Det är gott, så klart vi vill försöka förstå och veta så mycket som möjligt. Men än har hur, inte fått sitt svar. En gång kommer vi få svar, men till dess får vi helt enkelt bara överlåta oss i tro och tillit till det våra medmänniskor vittnat om och som vi har i Bibelns berättelser.
Om uppståndelsen inte är på riktigt tror jag aldrig att berättelsen överlevt 2000 år.
Att tro är att ibland famla efter vad som är sant, rätt och riktigt. Det är här berättelser kan hjälpa oss för de är fyllda med människor som gläder sig i tron, som tvivlar och som söker sig fram. "Varför
söker ni den levande här bland de döda?” frågar
änglarna. En fråga som är relevant även för oss. Vi behöver söka den levande Kristus i berättelserna, i kyrkans gemenskap, i nattvarden, i bönen, enskilt och tillsammans. Lyssna till dem som på olika vis mött den uppståndne Kristus. "Låt oss lära känna honom. Låt oss sträva efter kunskap om Herren." skriver Hosea
Ett sätt att lära känna Herren och att ta emot uppståndelsens gåvan i tro är genom dopet. I dopet sker en pånyttfödelse som vi har glädje av i våra liv här och nu. I dopet påminns vi om Guds kärlek till sin mänsklighet. Vi påminns om att Gud vill vara en del av våra liv. I den första kristna kyrkan var uppståndelsen, från död
till liv, från mörker till ljus tydligt kopplat till dopet. Påsken var den stora dophögtiden och därför är det med extra stor glädje som vi idag får knyta an till den traditionen när N kommer döpas i gudstjänsten.
I dopet får vi inte våra namn, namnen har vi när vi kommer till dopet.
I dopet tydliggörs däremot att Gud känner oss alla vid namn. Att Gud kallar oss att leva tillsammans i Kristi efterföljd. När vi tänder dopljuset på det stora Kristusljuset synliggörs ytterligare vår förbundenhet med Jesus. Våra jag hör ihop med Guds Du i Kristus och Guds Jag i Kristus hör ihop
med vårt du. Här och nu och i livet efter livet. Som en påminnelse om det får ni alla ett litet Kristusljus att bära med er hem. Det är fullbordat som Jesus säger och som Jesaja profeterade: ”Se, detta är vår
Gud, den räddare vi hoppades på. Detta är Herren som vi hoppades på, låt oss jubla av glädje, han kom till vår räddning.” Glad Påsk = Fira Livet!
Predikan Påskdagen i Djurgårdskyrkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar