Tre berättelser om kärlek

Kärlek är grunden för våra relationer och för växt och mognad.

Som föräldrar eller som annan vuxen, till exempel gudförälder, moster, farbror, lärare, idrottsledare och så vidare rustar vi barnen för att möta livet med allt vad det innebär. Jag tror att vi alla bär på berättelser om betydelsefulla vuxna som funnits med under vår uppväxt. Vår relation till Gud är lika viktig för vår andliga växt. Vår tro är verkligen relationell, det är ett jag och ett du som möts och Jesus personifierar tydligt detta. Han visar på relationen till Gud som Fader. Mer personligt och kärleksfullt kan det knappas bli än mellan förälder och barn, ja, det skall då vara den mellan kärlekspar. Bilden för förhållandet mellan Gud och människa som ett par finns i Höga Visan.

Det vi behöver komma ihåg är att Gud är något mer än en Fader. 

Den dimensionen försvinner när vi enbart ger Gud antropomorfa drag, förmänskligar Gud. Bibelns berättelser ger flera bilder av Gud, klippa, skapare, en höna som samlar sin kycklingar och förstås Guds ande, Hjälparen. Den enda mänskliga bild vi har av Gud som är korrekt är Jesus Kristus, Guds inkarnation, Guds människoblivande. I Jesus kan vi lära känna en del av Guds väsen men det är en begränsad kunskap.

   ”Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss.”, skriver författaren i Johannesbrevet.

   Nu har vi bilderna och vi behöver dem för språket är det främsta medlet att tala och dela tro, få kunskap. Även om det förstås finns andra förnimmelser som vittnar om Guds närvaro i våra liv. 

   Det är föräldrarelationsliknelsen som profeten Hosea använder sig av för att påminna folket om att Gud finns där, trots att de vänt Gud ryggen. ”Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.”Det kan förstås vara en annan vuxen men det är en vuxen-barn relationen som gestaltas för att tala om Guds betydelse för sitt folk. Hoseas ord gäller lika mycket dig och mig. 

Vi tillhör en mänsklighet som i lika stor utsträckning tenderar att vända oss bort från Gud, från ett gemensamt vara i en gemensam värld.

För en del är det är svårt att se och tro på Guds utsträckta hand, som vägleder, stöder, föder, tröstar och uppmuntrar. Vi är rationella, vi vill ha konkreta bevis, inte bara tro på vittnesbörd i gamla berättelser eller ens lyssna till en medmänniska som berättar om Guds betydelse i livet. Jesus påtalar vad det handlar om när han säger: ”Synd: de tror inte på mig.” Han sa dessa ord i polemik mot sin samtid och deras syn på synd, dom och rättfärdighet.

   För Jesus handlar synd om relationen mellan oss och Gud och relationen mellan oss människor. Det handlar om vår bortvändhet från tillvarons grundläggande vara och essens. Gud förväntar sig att vi ska ta hand om skapelsen och varandra. Värt att minnas är att det inte min eller någon annan människas sak att bedöma vem som är syndare, vem som är troende eller inte troende. Det är Guds sak.

Usch, synd tänker kanske någon av er, men faktum är att det är precis tvärtom, vi borde ropa jippie! 

Vi värderas inte utifrån vår prestation, vi är inte fullkomliga, vi värderas utifrån att vi är Guds älskade barn för att hålla fast vid föräldraliknelsebilden. Barn snubblar och faller, barn utmanar och trotsar men i en trygg barn-vuxen relation står relationen pall för detta. Vi vet också att den tryggheten ibland inte finns i mellanmänskliga relationer. Det är därför föräldraliknelsebilden för vår relation till Gud ibland trasslar till det för personer. Det är då vi måste komma ihåg att det är en bild och att  språket begränsar oss. Det finns en skillnad mellan mänskligt och gudomligt. Gud står pall för vårt trots och våra utmaningar, våra tvivel och vår brist på tro.
   När vi möter Jesus i dagens berättelse tröstar han lärjungarna. Jesus vet vad som väntar, lärjungarna är bara fyllda av sorg  när de hör att Jesus ska lämna dem. Vem ska komma istället, Hjälparen, helig Ande, och vem är det? Vad ska Anden visa? Så många frågor utan svar.
   Efter påsken får de antydningar till svar. Jesus besegrade döden, den ultimata ondskan, genom sin uppståndelse. Det är en delseger över ondskan, den fullkomliga segern sker när Jesus kommer åter. Vi vet att ondskan fortfarande har ett hårt grepp om mänskligheten, fast ondskan står inte oemotsagd. Jesus har visat på trons väg som han uppmanar oss att välja. För domen är redan avkunnad säger Jesus: ”Denna världens härskare är redan dömd.” 

I väntan på Jesu återkomst vill Jesus att vi ska tro på hans rättfärdighet, att han är den han utger sig för att vara, sänd av Gud, Guds Son. 

Samt att Gud ständigt finns närvarande i sin skapelse genom Hjälparen, Guds Ande. ”Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss.” Allt i vår tro handlar om Guds kärlek till oss och vår kärlek till varandra. ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.”  Vi vet att det inte alltid är så lätt att älska vår nästa men vi kan alltid respektera vår nästa och respekt är en del av kärleken. 
   Att i tro ta emot att Jesus levde, dog och uppstod för din och min skull för att vi ska kunna leva i en god relation till Gud och bära den goda relationen vidare till varandra är en gåva till oss. Hur vi tar emot den gåvan är upp till var och en. Hela livet ställs vi inför val. Ett sådant val är att säga nej, kanske eller ja till Gud.


Predikan i Djurgårdskyrkan på 5 söndagen i Påsktid
Profeten Hosea
Första Johannesbrevet
Johannesevangeliet