Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte?Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?Hur länge skall min fiende triumfera? Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden,låt inte min fiende säga att han besegrat mig, mina ovänner jubla över mitt fall.Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp.Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. Psaltaren 13:1-3
Detta är en Psaltarpsalm för Bönsöndagen. Psalmisten misströstar och jag tror att vi är en hel del som kan känna igen oss i orden, i alla fall i en del av dem. Är det någon vits med att be? Hör Gud överhuvudtaget våra böner? Hur ska vi be?
När vi står inför det som är svårt i våra liv –
sjukdom, lidande, förluster och andra svårigheter av olika slag vill vi ha förändring, svar och lindring fort. Då är det lätt att känna igen sig i orden, känna sig glömd av Gud, som om ängslan, ovänner och ondskan ska få sista ordet.
Jesus ger oss en liknelse för att lära oss att be och kort
och gott går liknelsen ut på att vi inte skall ge upp. Det är även budskapet i berättelsen om Abraham och Gud. Att vara enträgen och inte ge upp för Gud lyssnar alltid.
Även om Gud alltid lyssnar betyder det inte att våra böner alltid går i uppfyllelse. Bön är inte en lång önskelista eller besvärjelse.
Det är så lätt att hamna i önskelistetänkandet, ibland kommer jag på mig själv med det när jag känner som psalmisten, listar det jag tycker att Gud ska fixa åt mig. En del fastnar i ett tänkande av magi om vi gör si, så gör Gud så, det blir som en besvärjelse. Inget av detta är bön. Det finns flera lärdomar om bön i dagens berättelser och jag lyfter fram fyra. Den första har jag redan nämnt, Gud lyssnar alltid!
Den andra lärdomen handlar om tid. Jesus säger om Gud: han ska snart nog låta dem få sin rätt. Och i episteln lär vi oss att Gud verkar i oss mer än vi kan tänka och begära i evigheters evighet. Snart nog och evigheters evighet är uttryck för Guds tid och den tiden har vi ingen kunskap om. Jag vet, kan vara oerhört frustrerande, för vi vill veta, vi
vill ha svar. Vi lever i ett samhälle där allt ska gå fort och svar ska avges snabbt! Vi är konstant uppkopplade på nätet – - world wide web - vilket i vissa lägen snarare blir world wide worries. En ängslighet som följd av en vilja att snabbt ha koll på allt möjligt. Guds tid och Guds kunskap är av ett helt annat slag.
Vi behöver vänta in, ha
tålamod och vi behöver lyssna in. Kalibrera oss för Guds våglängd.
Samlad livserfarenhet under tusentals år visar på att stillhet och tystnad är en väg.
Samlad livserfarenhet under tusentals år visar på att stillhet och tystnad är en väg.
Minns Elia som väntade på Gud, som till sist ger sig till känna i en stilla susning.
Eller Jesus, han drog sig undan i stillhet och avskildhet för att be. Då kommer vi in på den tredje lärdomen, som handlar om närvaro. Paulus beskriver den så här: Gud ”ger
kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom,” Paulus tar sig tid och faller till och med på knä, ett sätt att samla ihop sig för att be, uttrycka med kroppen att nu stannar jag upp, nu stillar jag mig, nu lyssnar jag in, nu vänder jag min yttre och inre blick till Gud.
Det är inte så bekvämt för alla att fall på knä men att knäppa sina händer eller låta dem vila i knät när man sitter eller står är också ett sätt att markera skillnad. Vi stannar upp i tiden för en stund, för inre samling. För inom oss finns fröet till bönen och att höra bönens svar. Guds ande är medfödd i oss, när vi överlåter oss i tron väcks Anden i oss och gör oss mottagligare för att lyssna in Guds närvaro i våra liv. Det är då vi med psalmistens ord säger att vi litar på Guds godhet och att vårt hjärta ska jubla över den hjälp som Gud vill ge oss. Det är den fjärde lärdomen, tillit. Kanske den svåraste i vår lite ängsliga tidsålder. Att lita på det vi inte konkret ser och upplever, Guds tid och Guds närvaro som ger oss kraft och styrka.
Att be är att rikta sig både utåt till Gud utanför vårt eget jag och att lyssna inåt till sitt eget hjärta för även där finns Gud.
Kristus som genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Gud visar genom Jesus att Gud älskar och finns där för att ge oss kraft och vägledning i livet. Det är en slags bönhörelse när vi tar till oss det, då vi ”förmår
fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.”
Och vägen dit är att vara enträgen i bönen. Abraham och änkan i
evangeliet är vår förebild. Hon kom gång på gång och hävdade sin rätt. Hon vägleds av anden inom sig. Det kräver inte bara förstånd utan också mod. De fyra lärdomarna, Gud lyssnar, Guds tid, Guds närvaro och vår tillit, kan sammanfattas i en av de klokaste bönerna som finns, Sinnesrobönen. Gud giv mig Sinnesro att acceptera det
jag inte kan förändra Mod att förändra det jag kan och Förstånd att inse skillnaden.
Miljontals människor vittnar om att den fungerar och då
handlar det inte bara om dess kraft i ursprungsmiljön av missbruksproblematik, där bönen har sina rötter utan den är bra i alla sammanhang. Den
är som en så kallad bönesuck, enkel att lära och god att ta till i alla livets sammanhang.Tillsammans med Fader vår och Välsignelsen - en bön att be dagligen.
Övriga Bibelberättelser på Bönsöndagen 1 årgången
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar