Med SOfOS : En i tre och tre i En

Jesus fick ständigt frågor inte minst av de skriftlärde, om Gud, om tro, om sin egen roll och anspråk.

Han fick bland annat frågan om vilket bud som är det viktigaste och Markus berättar att han svarar: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” Mk 12:29-31

Jesus talar alltid om Gud som den ende Guden och han inleder sitt svar med den bön som varje troende jude ber minst två gånger per dag. Den Gud vi hörde om i den Gammaltestamentliga läsningen. Det är den ende Guden vi firar på Heliga Trefaldighetsdag. Eftersom vi kristna tror att den ende Guden uppenbarar sig på tre olika vis i historien, som Fader och Skapare, som Son och Frälsare och som Ande och Hjälpare firar vi den ende Guden genom att påminna oss om denna trefaldighet.

Det är denna tro som vi behöver lägga i våra hjärtan.

Det är denna tro som vi ska tala om och lära våra barn. Hur den ende Guden verkar i sin Skapelse och finns nära oss genom Jesus och genom Anden. Det har alltid varit en utmaning att tala om treenigheten. Som kristna kan vi bli ifrågasatta om vi ens tror på en enda Gud när vi hävdar att Gud uppenbarar sig på tre olika vis. Att Gud, alltings ursprung tar mänsklig gestalt genom inkarnationen är en utmaning för förnuftet. När Jesus vandrade runt så var förstås frågan för alla, inte minst de så kallade lärda och kloka, de skriftlärda.

Vem är han? Kan han vara Messias vi väntar på och som profeterna berättat om? Jesus framhärdar i sin enighet med Fadern, med den ende Guden, han gör det trygg i sin existens och tradition. Han lyfter fram det centrala i tron och presenterar nya tankar och förhållningssätt och ger ibland andra tolkningar av skriften än vad som var för handen. Det var utmanade för en del. Mitt i Jesu iver att nå fram med sitt budskap och i sin trosvisshet tycker jag mig ibland ana en viss frustration hos Jesus när han lägger ut orden om sin egen relation till Gud. Mysteriet med inkarnationen är dolt för de lärda och kloka men uppenbarat för de som är som barn, säger han. Vi ska förstås hålla i minnet att Jesus säger detta i polemik mot de skriftlärda och fariséerna. Ordet som är översatt med barn betyder egentligen barnslig, olärd, oförståndig.

Det blir genast lite intressantare för vi kan fundera över vad det betyder att vara barnslig, olärd och oförståndig.

Vid första anblick verkar det inte vara eftersträvansvärt. Då kan vi grunna på vad är det för egenskaper som en del saknar för att ta Jesu budskap och ärende till sitt hjärta? Vad anser han vara förtjänstfulla egenskaper när det handlar om att vara barnslig, det vill säga egentligen vara en av de allra minsta? Eller vad betyder det att vara olärd och oförståndig? Generaliserar vi så är, öppenhet, vetgirighet och förmågan att föreställa sig saker utan att veta, egenskaper som barn har, även riktigt små barn. De har helt enkelt inte hunnit bli låsta i sitt förnuft och framför allt inte hunnit bli självrätt-färdiga. Förvisso kan barn vara rätt envisa, men det är inte samma sak som att vara låst. För handen på hjärtat hur mottagliga är vi för nya tankar, nya ordningar? Visst håller vi gärna fast i det som vi en gång lärt och det som ger oss trygghet. Jesus utmanar sin samtid och han fortsätter att utmana även oss. Jesus vet att profetian har gått i uppfyllelse. Han är Messias, han är ett med Fadern. Av Jesu ord i dagens evangelium förstår vi att det är helt enligt Guds plan. En del kommer att förstå och ta till sig, andra kommer ha svårare att ta till sig att profetian är uppfylld genom inkarnationen, genom Jesus. För att ens närma sig den tanken att Gud tar gestalt i en människa är hisnande för hans samtid och än idag. Det strider mot förnuftet, det strider mot tanken på Gud som en.

Vi prisar förnuft, vishet och kunskap och det ska vi så klart göra men i relation till Gud behöver vi också ge upp vårt kontrollbehov.

Ge upp våra förutfattade meningar, inte så att vi enbart släpper fram känslan på bekostnad av förnuftet men att vi ger oss möjligheten att förundras och vara öppna, såsom ett litet barn. Ibland kan vi ge uttryck för att vi blir barnsligt glada, det liksom pirrar som sockerdricka, Fanta eller champagne Små bubblor av öppenhet och välbefinnande utan bakomliggande intellektuella snabbanalyser om sakens natur. Jag har inget riktigt bra exempel att ge men jag tror att ni kan finna exempel i era liv när ni upplevt just den rena barnsliga glädjen och förundrats över något i livet som inte enkelt låter sig förklaras. Det är inte för inte som berättelserna om Jesus kallas för evangelium, att förkunna det glada budskapet. Det glada budskapet är att vår ende Gud hela tiden söker nå oss, möta oss, upprätta en relation till oss, tala om för dig och mig, att den ende Guden finns med i våra liv, här och nu, in i döden och uppståndelsens liv, helt enkelt för alltid. Det är det vi firar idag Gud, tre i en, en i tre. Det finns mer eller mindre fantasirika och teologiskt intellektuella förklaringsmodeller för att åskådliggöra detta.

Jag avslutar med ett gammalt konfirmandknep, H2O, vattenliknelsen.

Den förklarar långt ifrån Treenighetens mysterium men ger oss en bild för att en entitet kan existera på olika vis. Vatten, uppenbarad som porlande vatten, fast som is och flyktig som ånga. Lika självklart som vatten, lika självklart vill Gud vara en del av våra liv. Så innerlig är Guds kärlek till sin mänsklighet att Gud ger sig till känna i tre uppenbarelseformer Fader, Son och Ande. Skapare och Ursprung, Frälsare och Befriare, Hjälpare och Livgivare.