Plädering

Något skaver, vad?

Idag är det nomineringsval för att vaska fram kandidater till Stockholms biskopsval i februari. Det är förstås viktigt, men något skaver inom mig som gör att jag prioriterar sedan länge inbokade åtaganden i församlingen framför en eftermiddag med nepotism och politiskt maktspel . Dessutom behöver jag på något vis sätta ord på mitt val och kanske är det någon annan därute som upplever liknande skav därav detta blogginlägg. Vad skaver? 

   För det första, plädering, ett förfaringssätt främst inom juridik där försvarsadvokaten håller en plädering för sin klients frikännande men också ett begrepp som används när det handlar om att i övertalande syfte ange sakskäl för något, i det här fallet en biskopskandidat. Övertalande, ja men det kan vara bra i vissa lägen, är det bra när det handlar om att välja biskop, nej anser jag.

   För det andra, jag minns förra biskopsvalet, hur plågsamt och navelskådande jag tyckte det var att lyssna till de olika pläderingarna för kandidaterna. Vill inte vara med om det igen. Fram till nu verkar ett 20-tal kandidater sagt sig intresserade av att bli biskop. I dag skall de talas för dem av vänner, arbetskamrater och andra, av politiskt engagerade. Vältaligheten kommer stå i fokus, vem talar mest väl och vem talar högst? För det är vad plädering i grunden handlar om. Sakskälen kommer ofta i skymundan för det personligt och känslomässigt färgade.

Önskescenario

Inom kyrkan talar vi om den inre och yttre kallelse till tjänst för präster och diakoner. Det är något ofattbart stort att få en inre kallelse till tjänst i vår kyrka (vilket naturligtvis kan gälla för andra yrkesgrupper också men nu handlar det om vigningstjänsten). När en person fått den inre kallelsen skall den bekräftas av kyrkan, den yttre kallelsen det vill säga är detta en person som är lämplig för någon av vigningstjänsterna. När personen fått ja, har den inre kallelsen bekräftats av den yttre.

   Att tänka kring inre och yttre kallelse när man väl söker tjänster inom kyrka är också vanligt. Upplever jag en kallelse att arbeta i den eller den församlingen och man söker sin tjänst och får bekräftat eller inte. Jag tror den dimensionen finns med hos flertalet som söker tjänster men mer vanligt och framför allt mer realistiskt är att det handlar om vilja. Vill jag ha den eller den tjänsten och vill den eller den församlingen ha mig.

   Mitt önskescenario hade varit för Stockholms stift att man valt denna väg istället. De som verkligen vill bli biskop i Stockholm, som upplever en inre kallelse till att bli biskop skulle helt enkelt lämna in sitt CV, behörighetsprövas och därefter kunde ett nomineringsval ske, byggt på personens meriter och inte mer eller mindre godtyckliga omdömen i pläderingar. De, säg sju, som fått flest röster får sedan framträda i ett par hearingar där meriterna på CV prövas mot verklighetens frågor. Därefter ett val.

Plikt - Civil olydnad

Jag tillhör i hög utsträckning plikt-generationen så därför är det inte utan ett visst skav som jag idag väljer bort nomineringsvalet. Ett val - en röst, en viktig princip som jag till fullo tror på. Men när grunden för valet är grumligt hur värderas då plikten? Med en viss glimt i ögonvrån ägnar jag mig idag åt civil olydnad eller kanske är det mer ett trots inför ett system som jag inte tror på. Oavsett vad så ber jag för klarsyn och vishet för de som idag röster i nomineringsvalet.