V-frågornas kluster

hopar sig inom mig när jag tar del av allt det som rör sig just nu inom den kyrka jag tjänar och älskar. Vart är vi på väg? Varför blir vi ängsligare och ängsligare i relation till att vara en fri kyrka? Vad betyder det att vi ska var en fri kyrka? Det finns många V-frågor. Jag har fler frågor än svar. Kan det vara växtvärk? Eller är det sista stadiet av självdestruktivitet?

2010 "firade" Svenska kyrkan tio år som "fri" kyrka och Kyrkans tidning skrev en rad artiklar, en artikel lever kvar inom mig som ett sorts kvitto på ett misslyckat förändringsarbete. Tyvärr finner jag inte artikeln upplagd på nätet, den var införd i nr 46 18 november 2010. Artikeln presenterar "Arkitekterna. Nu är Svenska kyrkan ett trossamfund bland andra. Efter tio år på egna ben ser arkitekterna bakom reformen en kyrka som fortfarande står inför stora utmaningar." Så får vi ta del av Thomas Söderberg, Ragnar Persenius, Britt Louise Agrell och Sören Ekströms tankar om hur det blivit efter tio år, de är alltså "arkitekterna".

Några citat jag funderat mycket på, 

Sören Ekström:

" För att reformen skulle gå att genomföra med en så bred politisk förankring som möjligt, satsade kyrkan, tillsammans med staten, på både hängslen och livrem, och byggde ett sorts skyddsnät för reformen.Ambitionen var att göra så lite förändringar som möjligt och i stora drag kan de sammanfattas i att det infördes en lagstiftad kyrkoavgift som staten hjälper till att ta upp via skattsedeln, att begravningsverksamheten blev kvar hos Svenska kyrkan, att församlingarnas lokala självbestämmande skrevs in i Lagen om Svenska kyrkan och att en kyrkoantikvarisk ersättning skulle utgå till Svenska kyrkan för vården och underhållet av kyrkobyggnaderna."

Ragnar Persenius:

"Lagstiftningen behövdes för att det skulle vara samma kyrka före som efter förändringen." 

Båda dessa citat vittnar om det som brukar kallas för förändring av första ordningen, det vill säga i praktiken ingen förändring alls.

Med god vilja skulle vi kunna kalla det för förbättring. Man skärper verktygen, det vill säga i Svenska kyrkans fall stiftas en speciell lag som fortsätter att särskilja Svenska kyrkan ifrån andra samfund. Kyrkan fortsätter att jobba på som vi gjort, vi ger nya benämningar på gamla företeelser och det visste redan Jesus vad det innebär, eller med hans ord " Ingen sätter en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg, för då sliter lappen med sig bitar av plagget och det blir en värre reva." Matt 9:16 
Det är nästan plågsamt och framför allt pinsamt att läsa dessa citat i ljuset av alla trumpetande fanfarer som ljudit om att vi minsann är ett samfunds bland andra numera. En viss insikt om detta visar Thomas Söderberg när han säger:

"Den stora skillnaden är att vi numera har möjlighet att fatta beslut i sådana frågor som vi själva anser att vi vill fatta beslut om, säger Thomas Söderberg som ändå kan tycka att det dröjer sig kvar ett statskommunalt tänkande i den kyrkliga organisationen och att man talar om kompetensgränser och liknande som om kyrkan fortfarande var inringad i den gamla kommunala lagstiftningen. Ur den synpunkten kan jag känna att det behövs en mental förändring. Det tar tid. En viktig fråga är vad det innebär att vi är en kyrka bland andra."

Förändring av andra ordningen handlar om mod därför att det kräver viljan och förmågan att tänka radikalt nytt och att gammal praxis vågar överges. Den egna verkligheten ska brytas i nytt ljus och en ny självbild behöver utvecklas.

Att vara ett trossamfund bland andra borde innebära att våra referensramar och vår verklighet snarare borde brutits i ljuset av övriga kristna samfund verksamma i Sverige. Hur skulle Svenska kyrkan kunna gestalta en evangeliskt luthersk teologi och gemenskap som ett fristående samfund. Det är inte lätt efter ett långt liv som statskyrka. Men det skulle varit mer intellektuellt redbart att ha antagit utmaningen att skapa nytt istället för att ängsligt bevara gammalt med nya benämningar. Nu har mantrat varit, allt ska bli så bra så bra, som fri kyrka och istället ser vi en tilltagande politisering och en ctrl+c kultur i relation till civilsamhället som jag tror bland annat bidrar till den interna sekulariseringen. 

Om politiseringen säger Persenius i artikeln följande:

Ragnar Persenius är starkt kritisk till att det under de snart elva gångna åren blivit en kraftigt tilltagande gruppkultur i Svenska kyrkan, en tendens att driva allt i grupper." "Om gruppkulturen drivs för långt blir det en konflikt mellan grupptänkande och den döptes personliga ansvar. Sekulariseringens framfart, att den kyrkliga seden viker, oroar honom. Persenius menar att om kyrkan inte satsar på undervisning i kristen tro utan fortsätter att gå i en individualistisk riktning och gör en servicekyrka med stora enheter som ska ge kyrklig verksamhet till folket, då kan de som väljer att tillhöra kyrkan ganska snabbt sjunka till under 50 procent av befolkningen. - Jag är mycket kritisk till utvecklingen under de senaste tio åren. Det stämmer inte överens med mina ideal. Men det är inte mycket av det som går att koppla till kyrka-statfrågan, säger Ragnar Persenius."

Jag skulle vilja säga att det han tar upp verkligen är något som går att koppla till kyrka-statfrågan. 

När utlovade förändringar uteblir eller inte infrias på det sätt som utlovats skapar de en frustration och paradoxalt nog ett krampaktigt fasthållande vid det befintliga. Skulden för den uteblivna förändringen kan också projiceras på utomstående.

Britt Louise Agrell:

"Dels har kyrkan blivit ifrågasatt på ett helt annat sätt än tidigare. Det är mycket beroende på att Humanisterna fått en ökad trovärdighet, men också på grund av vår egen oförmåga att visa människor vad kristen tro är och innebär. Det tar längre tid än jag trodde att börja fokusera mer på innehåll än organisation."

Organisationen är endast marginellt förändrad förutom att vi gått från att vara en episkopal kyrka till en kongregationalistisk men just den detaljen är det vi talar minst om. Eftersom det i alla sammanhang är lättast att tala om det som är ofarligt så talar vi fortfarande organisation eftersom just organisationen endast är marginellt förändrad och därmed ofarlig. 

När vi inte heller uppnår det vi tror att vi ska uppnå med ett förändringsarbete projicerar vi frustrationen på andra, jag tror knappas att Humanisternas trovärdighet har förändrats eller ökat nämnvärt i trovärdighet under 2000-talet på ett sätt som skulle påverka Svenska kyrkan. Det är gott att lite självinsikt finns genom att Agrell nämner just oförmågan att förmedla vårt kristna tro. Persenius är inne på den linjen också samt en annan viktig aspekt, vilken kyrka vill vi vara servicekyrka eller en andlig gemenskap med Kristus i centrum?

Det är många frågor som söker sina svar och mest troligt är att det inte finns några enkla svar på alla frågor.Fast duckar vi för frågorna och låtsas som de inte finns har vi börjat vandringen på den självdestruktiva vägen. Ägnar vi oss åt självrannsakan och möter frågorna med god vilja och öppet engagemang för att skapa nytt så betyder det växtvärk, fast växten ger skörd.

"Och man slår inte nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna, och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar." Matt 9:17