Tänk dig att möta Gud i en doft.
Öppna alla dina sinnen, för Guds inbjudan kan ta vägar vi aldrig räknat med. Paulus har en blandning av hängivenhet och kärvhet. När han är redskap för Guds inbjudan skriver han bland annat: ”Gud vare tack som genom Kristus alltid för mig med i sitt triumftåg och överallt låter mig sprida Kristuskunskapens doft.”[1]
Dofter uppfattar vi aldrig lika. En parfym eller after shave har sin doft men förenad med en människas doft blir det en ny unik doft. Så är det också med Kristuskunskapens doft, i mötet med en människa blir det en ny unik doft. Ursprunget är lika för oss alla men doftmötet ger oss en väg att gå där flerfiliga motorvägar, skogsvägar, stigar och alldeles vanliga vägar löper parallellt. Dessa vägar har nu lett oss fram till vägen mot Jerusalem. Efter några år av givande möten med olika människor, goda händelser, utmanande och en hel del oförklarliga händelser som när Jesus uppväckte Lasarus[2] börjar timglasets sand rinna ut.
Historiskt är vi slutligen framme, samtidigt är det nu som den mest intensiva och genomgripande veckan börjar. En vecka som inleds med jubel, går genom utmaningar, svek, kamp och död för att sluta med en omvälvande seger som början till en ny väg att välja i livet
Vi inbjuds att gå med. Så angelägen är inbjudan att vi två gånger per år, vid 1 Advent och Palmsöndagen påminns om detta.[3] Inbjudan att gå med är också en inbjudan till en relation som kan bli betydelsefull för våra liv. Tron kan aldrig bli något annat än relation även om historien visat att Kyrkan försökt med olika maktmedel att skrämma, locka och hota till tro.Det går fortfarande att ”hjärntvätta” en människa till det som synes vara tro men inte är det.
När Jesus möter människor ger han en inbjudan, själva mötet är i sig en inbjudan.
Han anger en väg, men han tvingar sig aldrig på. Följ
mig, är en uppmaning men den är öppen som en inbjudan. Lärjungarna kunde ju ha
sagt nej, några Jesus mötte gjorde det. Så är det även med oss, vi kan alltid
säga ja eller nej. En inbjudan att följa Jesus kan se väldigt olika ut, sällan
är den av det formella slaget som vi ofta ägnar oss åt i vårt umgänge med
varandra. Snarast är den enkel som ”Kom med och se”! eller just ”Följ mig”! Bär gärna med Dig dessa inbjudande ord nu under Stilla
veckan som kommer. Var öppen för att inbjudan till att följa Jesus kan dyka upp
på de mest oväntade ställena. Inte
sällan sker den i samband med en aning, en glimt av helheten i livet. Så
ringakta inte Dina upplevelser som tangerar detta. Guds inbjudan kan visa sig
på oväntat sätt och först efteråt förstår vi att vi tackat ja och börjat en vandring för att fördjupa vår kontakt med Gud.
Som liten var jag ibland med min mormor i kyrkan när morfar hade gudstjänst.
Dessa tillfällen har
förstås haft en betydelse för mig på olika sätt. Ett starkt minne är när morfar
iklädd den vita alban går altargången ner och när han ser mig ler han. Det är
ett leende jag gärna sprider vidare när jag själv iklädd den vita alban går
altargången ner och framför allt ser ett barn. Ett annat leende som satt spår
är för många år sedan när vi under semestern gjorde ett lunchuppehåll i
Linköping. På väg till Domkyrkan ser vi biskop Martin Lönnebo komma gående. ”Där kommer biskopen, säger min man.” Precis när han
passerar säger vår son ”Var är biskopen?” Ett varmt leende sprider sig över
biskop Martins ansikte. Båda dessa exempel på leenden påminner om Jesu ord: ”Så
tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade:
"Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den
som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig."[4] Där kan nämligen också vägen börja. Ett leende väcker mer
tillit och nyfikenhet än högtidliga och bistra miner. Ett leende kan också bära
allvaret.
Jag vet egentligen inte om jag kommer ihåg det själv eller om jag fått det berättat för mig men en av morfars favoritpsalmer var Gå, Sion din konung att möta[5].
En psalm förknippad med advent men som egentligen till sitt innehåll likaväl skulle kunna sjungas på Palmsöndagen. Den har inte blivit en av mina favoritpsalmer men jag rycks alltid med av dess jubel och segervissa glädje som kan framkalla leenden. Psalmen sammanfattar på ett alldeles ypperligt sätt vad vi inbjuds till. Hur vi uppmanas att förbereda oss som en brud, glädjas över att Gud blivit barnet som vilat på strå i ett stall, ger oss försoningens hemlighet genom sin smärta och sin död för att sedan ge livet helt annan gestalt. Nu hälsar vi honom när han rider in som en Konung. Det kan upplevas otidsenligt och främmande att möta ett symbolspråk som vill likna oss vid en brud som väntar på sin konungslige brudgum. Bröllopssymboliken är inom kristen mystik tradition ett vanligt sätt att tala om hur vi skall förenas till en helhet med Gud. Liksom brudgummen och bruden förenas till en helhet. Helheten är en av Guds tankar med att ta gestalt i Jesus. Helhet rymmer ett deltagande av allt det som mänskligt liv är fyllt av och bland annat ett läkande av det som är sårbart i våra liv.
Rent konkret blir ett resultat av att tacka ja att livet i lite olika perspektiv får annan gestalt. Det handlar om det inre livet, en livshållning, som tar sig synliga uttryck på olika sätt. Målet är helheten som med psalmens ord uttrycks tills Gud uti alla blir allt, här och nu och i den framtid som inom sig bär annan gestalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar