Strofen ur den i särklass populäraste psalmen* när det handlar om begravning i Svenska kyrkan får en speciell innebörd när jag hör mammas lugna andning i väntan på att det ska bli det sista andetaget här och det första hos Gud.
Det är en nåd att få ha sin mamma hos sig i 89 1/2 år, ja vi har förstås bara delat 56 1/2, men ändå, det är några år. Ängslan för ett par dagar sedan byttes igår ut mot ett lugnt konstaterande "Nej, jag är inte rädd men jag vill inte dö ensam". Som den ordningsamma och smarta mamma jag har följde en checklista med allt från ekonomi, tidningsprenumerationer, uppsägningstid av lägenhet vid dödsfall till ett bestämt val av begravningskyrka och ett torrt konstaterande "jag ska nog ändra några av psalmerna, det är ju vår!"
Vi skulle pratat psalmer idag, men natten ville något annat så nu sitter jag här och lyssnar till hennes andning och uppfyller självklart löftet att hon inte ska dö ensam. Hon vet det. Och en vårpsalm ska det bli.
Den bilda vår är inne, och nytt blir jordens hopp.
Ny fröjd får varje sinne, nytt liv får varje knopp.
Hur livligt solens strålar, hur majestätiskt mild,
för dödliga hon målar odödlighetens bild.
Förskönad nu naturen står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren till oss av vindens fläkt.
Vad prakt, vad rikedomar som skiftar tusenfalt.
Se runt omkring dig blommar och lever, doftar allt.
Ur sky, ur luft och lunder, vi fågelsången hör.
Än sker Guds skaparunder, och allting nytt han gör.
Då gr vi som i drömmar på strand och skogens stig
och ur vårt inre strömmar en lovsång, Gud till dig.
Och allt som låg där fruset i dagar vintergrå
skall löst av himmelsljuset mot blom och mognad gå.
Vi glädes åt varandra, åt sol och sommartid,
att på Guds jord få vandra och äga himlens frid.
Psalm 197 i Den Svenska Psalmboken
*Psalm 297 Härlig är jorden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar