Förlåtelse

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud"

Evangelisten Johannes välkända inledningsord till sitt evangelium. Ordet, Jesus Kristus, ordet med stort O, vi andra, vi är också ord, med lite o. Människor i Guds goda skapelse som lever och verkar för det goda när inte de mörka stråken tar över i våra liv, oavsett om vi drabbar vår nästa eller blir drabbade själva.

   I Oscars församling där jag arbetar finns ett fint församlingsbibliotek, massor med tryckta ord. Det är ett vanligt bibliotek med profan såväl som andlig litteratur och med en anställd bibliotekarie och en vänförening som stöttar och bär. En gång om året har vi en temagudstjänst tillsammans, temat varierar men det ska vara något som existentiellt och andligt berör oss. I gudstjänsten presenterar och reflekterar ett par deltagare över temat utifrån litteratur och jag utifrån ett helt bibliotek, nämligen Bibeln. 

   I går var temat Förlåtelse och deltagare hänvisade till följande litteratur, Förlåtelse:den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld av Desmond Tutu och Mpho Tutu, Glöm mig av Alex Schulman och dikten Märket av Bruno K Öijer ur Svart som silver. Jag berättade om Petrus och här kommer den berättelsen.

"Nej, det gör jag inte."

Det finns många starka och kloka berättelser i vår Bibel om försoning och förlåtelse.  Eftersom vi börjar närma oss påsk så har jag valt berättelsen om Petrus och hans svek i samband med att Jesus grips och förs inför rätta och hur han sedan blir upprättad av den uppståndne Jesus. När vi drabbas av svek gör det väldigt ont, det är en subtil form av ondska, inte minst när det handlar om att förneka någon. Jesus har förberett lärjungarna på att han kommer att lämna dem men lärjungarna tar inte till sig detta. I Johannes evangeliet berättas följande: ”Simon Petrus frågade: ”Vart går du, herre?” Jesus svarade: ”Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig.” Petrus sade: ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag skall ge mitt liv för dig.” Då sade Jesus: ”Du skall ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: tuppen skall inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig.” Jh13:36-38 

   Jesus grips och först till förhör hos översteprästen Hannas och Johannes berättar vidare: ”Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen, och han följde med Jesus in på översteprästens gård, men Petrus stod kvar utanför porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten och tog med sig Petrus in. Men flickan vid porten sade till Petrus: ”Hör inte du också till den där mannens lärjungar?” Han svarade: ”Nej, det gör jag inte.” Tjänarna och vakterna stod och värmde sig vid en koleld som de hade tänt, eftersom det var kallt. Petrus stod där också och värmde sig tillsammans med dem….De sade till honom: ”Hör inte du också till hans lärjungar?” Petrus förnekade det: ”Nej, det gör jag inte.” Då sade en av översteprästens tjänare, en släkting till honom som Petrus hade huggit örat av: ”Såg jag dig inte tillsammans med honom i trädgården?” Petrus förnekade det än en gång. Och just då gol en tupp.” Jh 18: 12-25

Svek

Johannes berättar inget mer om den här händelsen men de övriga evangelisterna berättar att när Petrus hör tuppen gala kommer han ihåg Jesu ord, han lämnar då gården och går ut och gråter bittert.

Vi har nog alla - mer eller mindre - erfarenheten av att både bli svikna och svika, ibland medvetet, ibland omedvetet. På ett sätt är det lätt att förstå Petrus, inte minst mot bakgrunden av det hotfulla i hela situationen. Han har följt Jesus, han har förväntat sig förändringar, han har sett upp till Jesus och nu släpas Jesus till rättegång som en brottsling. Vem är vi närmast, jo vårt eget jag. Ska Petrus och de övriga lärjungarna också dras inför rätta? Petrus är rädd och skyddar sitt eget liv och sitt eget jag. Djupt mänskligt, vem som helst av oss skulle kunna trilla dit i ett skarpt läge. Det är som psykoanalytikern Ludvig Igra skriver i Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, vi kan aldrig - inte någon enda av oss - på förhand säga något om hur vi kommer att agera i en extrem situation av påtryckning från en enskild eller en grupp.

   Petrus får leva några dagar med sitt svek. Och som alltid är det omöjlighet att göra det gjorda, ogjort. Så är det ju även för oss när vi säger eller handlar på ett sätt som gör en medmänniska illa. Eller omvänt att vi drabbas av svek eller handlingar som gör oss illa

Dubbelsvek.

Det finns en extra dimension i berättelsen om Petrus svek och det är förstås att Jesus inte är vem som helst. När Petrus sviker Jesus, så är det inte bara människan Jesus som Petrus sviker, utan även Gud. Det är förstås inte Petrus medveten om. Inte förrän han får sin upprättelse. Att till och med Gud förlåter honom. Vi låter Johannes berätta om Petrus möte med den uppståndne Jesus.

”När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete…” Jh21:15-19

   Jesus uppmanar inte Petrus att be honom om förlåtelse för sitt förnekande. Istället frågar han Petrus tre gånger: älskar du mig? Jesus hade en mycket nära relation till sina lärjungar, han hade valt dem för ett uppdrag, för en livsmening. Trots att Petrus så räddhågset förnekat sin relation till Jesus har Jesus fortfarande tilltro till Petrus.Och han försäkrar sig om denna tilltro utan att skamma Petrus. Det Jesus vill ha är en bekräftelse på att deras relation fortfarande är tillitsfull. När Petrus bekräftar detta ger Jesus honom förlåtelse och upprättelse genom uppdraget att bli ledare för församlingen.

Sjuttiosju gånger

Att i djupet av sitt hjärta förlåta det lilla såväl som det stora, är svårt. Men den här berättelsen visar bland annat att när vi brister, sviker och gör illa blir vi likna fångna som den som blir utsatt. Petrus kom till insikt om detta. Låt oss inspireras av det. Inte alla är lika förstående och lösningsfokuserade som Jesus och undersöker relationens förutsättningar utan att skambelägga. Låt oss även inspireras av det. Den här berättelsen tillsammans med många fler i Bibeln uppmanar oss att förlåta och ta emot förlåtelsen samt uppmanar ofta att inte göra om samma misstag igen

   Jesus säger själv att förlåtelsen är gränslös, vi ska förlåta inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (Mt 18:22)Jesus utmanar genom sitt svar, eftersom sjuttiosju sågs som ett tal för hämnd. Jesus vänder på det och berättar att förlåtelse är en hörnsten i våra mellanmänskliga förehavanden. Det kan aldrig hämnd vara. Förlåtelse handlar alltid om person inte om handlingen. Det handlar inte om strafflöshet för onda handlingar utan om en livsinställning där våld inte ska trigga våld oavsett om det är fysiskt våld, verbalt våld eller tyst utfrysning. Tystnad och hämnd som straff löser inte konflikter. Det visar både världshistorien och familjelivet. Förståelse och förlåtelse är en väg till försoning mellan människor. Det har sin grund i Guds försonande hållning till sin mänsklighet. Gud förlåter och är barmhärtig. Så som det bland annat visar sig när Jesus gång på gång, i mötet med människor förlåter och upprättar. Genom Jesus har Gud visat sin tilltro till sin mänsklighet, till oss.