”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”
Orden ut Johannesevangeliet 8:12 sägs när dopljuset
tänds. Kanske några av er var på Påskdagens gudstjänst och fick ett litet ljus med Kristusmonogram på. Båda dessa ljus har sitt ursprung i det stora påskljuset som tänds på påsknatten och som brinner fram till Kristi Himmelsfärds dag som en symbol för Jesu uppståndelse. Det finns ett annat viktigt ljusbudskap, Jesus säger i sin bergspredikan i Matteusevangeliet 5:14-16: Ni är världens ljus. En
stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.
Vad vill jag ha sagt med den här inledningen? Jo, att vi hör ihop med Gud genom Jesus Kristus. Jag är världens ljus. Ni är världens ljus. Ljusen symboliserar helhet och delar av helheten som är du och jag. Jesus uppmanar oss att följa honom och vi får genom tron del av uppståndelsens ljus. Ett ljus som får lysa i livet som ett riktmärke för vår tro och våra handlingar.
Den här samverkan mellan oss och Jesus möter vi också i dagens berättelser, men nu handlar det om Herden och herdarna.
Profeten Jeremia blickar framåt i ett profetiskt hopp för
sitt folk om konkret befrielse. Det visar sig vara ett profetiskt hopp som sträcker sig ännu längre fram i tiden och får ännu en uppfyllelse när Jesus säger: Jag är den
gode herden, och jag känner mina får,… Och jag ger mitt liv för fåren. Jesus har ett tydligt Jag-är-budskap, en koppling till Guds ord till Mose, ”Jag är den jag är”. Jesus är den gode herden. Han är inte en person som på eget mandat vandrar runt, han är ingen profet, ingen kung i den förväntade bemärkelsen. Han är Gud själv, i gestalt av Guds Son, utvald, den förväntade Messias.
I evangeliet möter vi folkets tvivel och frågor och Jesus svarar att han visst sagt och gjort det som visar att han är Messias. Det är ett vittnesbörd som räcker, men de tror inte. Han berättar till och med att han skall ge oss evigt liv och att vi för evigt ska höra samman med honom genom tron. Det är kärvt, rakt på sak. Kort och gott, tro på mig!
Vi vet slutet på berättelsen, därför är vi här i
Djurgårdskyrkan. Vi tror på Jesus som Messias. En del trodde inte då, en del gör det inte idag heller. En del söker sig fram, en del tror och tvivlar om vartannat, vilket är helt ok. Det är likgiltighet som är motsatsen till tro, inte tvivel.
Så vad ska vi göra med vår tro eller vårt sökande efter
tro?
Jo, vi ska lyssna efter den gode herdens ord, efter vägledning. Såsom fåren i en hjord följer och lyssnar till sin herde ska vi lyssna på och följa Jesus. Vilket är knepigare, vi har honom inte konkret hos oss. Vi behöver ta vägen genom evangelierna, Apostlagärningarna och breven för att få veta vad Jesus lär och vill.
Det är inte direktkommunikation men ändå en kommunikation som fungerat i 2000 år. Jag tänker att det fungerat därför att bakom orden i vår bibel finns Guds Ande som levandegör orden när vi möter dem och förstår att tilltalet är direkt till dig och mig. Som om vi skulle ha Jesus här hos oss, konkret. Och han finns hos oss, inte bara genom Kristusljuset, i nattvarden och bönen utan genom sitt löfte om den Helige Ande, som Jesus själv kallar Hjälparen. Löftet om att vara med oss alla dagar till tidens slut synliggörs i dopet. Efter Jesu uppståndelse fick lärjungarna uppdraget att gå ut och berätta och döpa. Därefter har människor utvalts till ledare, till herdar för församlingar, i takt med att kyrkan växt. Om det handlar epistelberättelsen.
Det är ett stort ansvar som på sätt och vis vilar på oss alla men på ett speciellt vis på kyrkans ledare, biskopar och präster.
Luther förmedlar genom sina reformationstankar att vi alla har både rätt och förväntningar på oss att berätta och undervisa om vår tro som vi fått av Kristus. Det allmänna prästadömet. Samtidigt är han noga med att säga att fastän vi alla genom dopet tillhör det allmänna prästadömet så finns det särskilda, offentliga ämbetet som skall leda, predika, förvalta sakrament och undervisa.
Präster är en del av , på samma villkor som alla, allmänna prästadömet, men har genom vår vigning också avskilts som ledare. Så de rannsakande frågorna är: Hur leder vi? Hur berättar vi? Hur bemöter vi? Hur är vi herdar?
Både nutid och historia visar att det inte är så lätt. Ledning genom tvång var mer tydligt i dåtid, idag är tvånget borta genom att vi har religionsfrihet. Men vinningslystnaden lurar i hörnen, egen vinning, inte att bli rik men att utnyttja kyrkan som organisation och system för sin egen skull. Den granskningen av kyrkan och dess ledare, präster såväl som förtroendevalda lekmän följer vi i media med jämna mellanrum. Det är bra att det granskas även om jag skulle önska att vi vore bättre på att granska oss själva inifrån. En intern reformation skulle behövas.
Författaren till episteln uppmanar oss, helt i Jesu anda, att vara föredömen och inte uppträda överlägset som herrar.
Vi behöver alla lyssna till Kristus, den Gode herdens röst, inte minst vi som har avskilda herdeuppdrag eller förtroendeuppdrag i våra församlingar. Vi behöver ständigt påminna oss om att vår tillhörighet till Kristus är synliggjord i våra dopljus som tänds på och har sitt ursprung i det stora Påskljuset. Du och jag är delar av en helhet, ljus som finns i Kristusljuset. Och den dag vi når till det eviga livet kommer ljuset att lysa upp alla våra frågor och funderingar. Till dess får vi vila tryggt i Jesu löfte ”ingen
skall rycka dem ur min hand”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar