söndag 23 april 2017

Likgiltighet värre än tvivel

Sanningen


Några veckor framåt kommer vi att bli påminda om påskens händelser på ett mer påtagligt sätt än under resten av kyrkoåret. Idag är det en vecka sedan vi mötte kvinnorna vid graven. De som rädda sprang iväg för att berättade att Jesus inte låg i graven, utan att han hade uppstått. Jesus visar sig så småningom för lärjungarna, då är inte Thomas med, så han tvivlar på att det är sant. Vi är för det mesta rationella och vill ha förklaringar och försäkringar på det mesta i livet. Vi vill ha sanningen. Det ville Thomas också. Pontius Pilatus ställer en bra fråga när Jesus ska dömas – Vad är sanning? Vi vet att det inte finns ett 100% enkelt svar på den frågan. Men Thomas möta Sanningen själv – Jesus kommer på nytt till lärjungarna. Thomas får både se och känna att det är sant.  Jesus är levande, men förändrad, för han kom genom reglade dörrar. Jesus uppmanar Thomas att inte tvivla utan tro, och säger sen något av det mest trösterika, fantastiska och uppbyggliga jag vet "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." Jesus förstod att tron på uppståndelse skulle bli en utmaning. Han visste vad som väntar alla troende som inte sett med egna ögon, undran och tvivel. 

Det är lätt att tänka att tvivel är motsatsen till tro. 


Jag skulle vilja säga att likgiltighet är motsatsen till tro och en betydligt större utmaning. Tvivel, är aktivt, du söker förstå genom att hämta in kunskap och erfarenhet. Tvivel är drivet av ett engagemang som lika gärna kan leda till tro som till icke-tro. Den som är likgiltig säger ofta inte så mycket, bryr sig helt enkelt inte medan den som tvivlar ofta gör sin röst hörd. Tvivel kan många gånger vara ett uttryck för vilja att samtala om Gud och om tron utifrån sin undran och sina frågor. Att bli tagen på allvar.
   Ibland sätter vissa möten mer spår än andra. Jag bär med mig flera exempel på tvivelmöten,speciellt ett har etsat sig fast trots att det hände för många sedan. Det ett dopsamtal i den församlingen jag då arbetade i. Luften var tung i det lilla samtalsrummet och jag lirkade med mina frågor för att komma underfund med vad det var som tyngde. Det var svårpratat och det brukar det sällan vara vid dopsamtal. Det visade sig att en förälder till barnet inte var motiverad till dopet och dessutom sa personen: ”Jag är naturvetare och kan absolut inte kunde tro på en gubbe i himlen och alla under och så vidare.” Jag svarade, att jag inte heller tror på en gubbe i himlen. Gud är någon annan, mer och annorlunda. Kanske trodde personen att jag skulle gå i försvar för Gud, istället blev det ett bra samtal. Efter tid och eftertanke i några dagar återkom familjen och tvivlet på dopet hade bytts ut mot en öppenhet, att dopet var en betydelsefull gåva att ge sitt barn. Jag vet inte i vilken utsträckning tvivlet ledde fram till tro, fast det ledde i alla fall fram till en öppen dörr för det heliga.

Det är tillåtet att ställa frågor, att formulera tvivlen och vara undrande inför allt det vi inte kan förklara. 


Det vi inte kan förklara har ett värde i sig. Livet är mer än det vi bara ser med våra ögon och förstår. Mer än bara empirisk kunskap. Dessvärre väcker tvivel ofta rädslor, även inom kyrkan. Jag är övertygad om att kyrkans rädsla för tvivel av olika slag ibland har lett till mer icke-tro än till tro. Att en del lämnar kyrkan för att de inte anser att deras frågor och funderingar tas på allvar. Det märks tydligt när det hettar till kring stora frågor som jungfrufödelsen eller uppståndelsen. Om vi istället möter frågorna och tvivlet genom att först lyssna och sen svara kan det vara en väg fram till tro och fördjupad tro. 
   Som kristna har vi nyansskillnader och något olika tolkningar i vissa frågor. Olikheter är inte farligt. Bibeln, böckernas bok bär inom sina pärmar olikheter, som t.ex. hur många kvinnor som kom till graven på påskdagsmorgonen eller att det finns två berättelser om skapelsen. Olika författare och olika skildringar. Men så länge Jesus Kristus är i centrum ska vi inte döma varandras tro. 
   Det har säkert inte undgått någon att vi firar reformationsjubileum i år. För 500 år sedan bröt nya tankar och tolkningar igenom som fick så stort genomslag att nya kyrkofamiljer såg dagens ljus, som vår evangelisk lutherska kyrka.


Luther var en framsynt, komplicerad och begåvad man. 


Hans tvivel på Guds kärleksfulla nåd fick honom att förändra hela sitt liv. Han vek inte undan för tvivel och brottningar, han mötte tvivlet och sin rädsla och sökte både kunskap och fördjupning av sin tro och tolkning av tron. Allt som Jesus talade och undervisade om, hur han mötte sina medmänniskor och hur det kan hjälpa oss i våra liv och påverka våra liv har aldrig varit och kan inte vara statisk. Helt enkelt för att livet då, inte ser ut som livet nu, eller som på 1500-talet när Luther levde.Vid kyrkkaffet så är ni välkomna att lyssna på Christina som målat Luthertriptyken som finns utställd i Den Gode Herdens kapell. Genom de tre ikonerna löper tidernas väg, en bild för hur tron färdas genom tiden.  Jesus sa om sig själv ”Jag är vägen, sanningen och livet”. De orden förmedlar både närvaro och rörelse. Vägen är fast men vad som möter på vägen vet vi inte.

”Saliga de som inte har sett men ändå tror.”


Jesus mötte Thomas tvivel genom närvaro och Thomas fick förmånen att med egna ögon få se påskens under och han fortsatte på tidernas väg i tro på Kristus. Guds Ande är ständigt i rörelse och fortsätter att kalla människor för att berätta om Jesus Kristus och vad han kan få betyda för oss i våra liv. Där är vi just nu, på tidernas väg, saliga och tvivlare om vartannat, men förhoppningsvis inte likgiltiga. Jesus förstod att det kunde bli svårt, därför är hans ord så kloka och mänskliga. Samtidigt har orden karaktären av en gudomlig välsignelse ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.”


Predikan på 2 Söndagen i Påsktid 3 årgångens läsning ur Johannesevangeliet 20:24-31

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.
 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar