Glad påsk!

Det är lätt att vi blir rädda när vi inte har kontroll. 

Maria, Maria och Salome miste kontrollen när de kom fram till graven och upptäckte att den var tom förutom en vilt främmande man som satt ”där till höger”. Han ser deras förvirring, deras rädsla och är snabb med orden "Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här.” 

   Döden är ondskans yttersta utslag, den kan vi inte kontrollera. Helt enkelt för den är oåterkallelig. Idag firar vi att Gud skapar på nytt. Gud har genom Jesus öppnat en väg genom det  oåterkalleliga. Den vägen är Uppståndelsen. Den har vi inte heller kontrollen över, vi får helt enkelt  överlåta oss i tillit och tro på att det är sant. En dag av jublande glädje för livets seger över döden och en påminnelse om att ljuset är starkare än mörkret. 

Det här med glädje uttrycker vi på så otroligt olika vis.

Jag är en ganska lågmäld person och har lite svårt för att riktigt instämma i de högljudda Hallelujaropen. För mig är passionstiden och påsken ett livsdrama som berör hela livet, det börjar på Palmsöndagen och varar tills imorgon. Dagar som inte går att skilja åt. Jag ger en snabb återblick. Palmsöndagen, fylld med jubel och förväntningar. Stilla veckan, med förhoppningar, tvivel, sökande efter kunskap, kärlek, bön, ränksmiderier. Skärtorsdagen, med god måltidsgemenskap, svek och våld. Långfredagen, fylld av grymhet, ångest och död. Påskafton, med tystnad, sorg och undran. Så idag Påskdagen fylld av livets och ljusets seger över döden, som spiller över till imorgon, Annandag påsk.

   Det är heliga dagar som berör essensen av vad det är att vara människa och att Gud genom Jesus Kristus är med oss. Ofattbart. Mysterium. Den mer stillsamma glädjen har sin grund i förundran. Förundran över att Gud Skapar helt nytt, genom att låta Jesus uppstå från de döda. Gud kliver bokstavligen in i den fullbordade Skapelsen och ändrar, ger oss människor evigt liv. Paulus berör  det i orden vi hörde i Episteln: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa.” Efter livet här, tar livet efter livet vid. Gud gör uppståndelsen till livets gåva till oss, när vi dör är det inte slut. 

Ibland kan det vara lika svårt att tro som för Maria, Maria och Salome. 

De var fortfarande omskakade trots det lugnande orden från den vitklädde mannen som vi tolkar som en ängel. Berättelsen slutar egentligen med vers 8: ”Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.”

   Från vers 9 får vi en helt ny redogörelse för den första påskdagen, ett tillägg till det ursprungliga Markusevangeliet. Där nämns bara Maria från Magdala. Hur det verkligen gick till i gryningen utanför stadsmuren i Jerusalem får vi aldrig veta,  åtminstone inte i detta livet. Vi får se evangeliernas lite olika skildringar av påsken som en tillgång. Vi flyttar oss tillbaka till graven och ängelns möte med Maria, Maria och Salome. Efter de inledande lugnande orden ger han dem ett uppdrag. ”…gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: 'Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.” 

   Mitt i den oförklarliga situationen ger ängeln, kvinnorna ett uppdrag att berätta och en uppmaning att de ska bege sig till Galileen för där ska de få se Jesus. I den uppmaningen ligger en stor omsorg och en nyckel till Guds närvaro i våra liv. Speciellt orden ”Han går före er till Galileen.” Ängel ger dem budet att helt enkelt gå hem för Galileen var hemma för kvinnorna och lärjungarna. 

Vart vill vi gå i sorg och kaos? 

Jo, till en välbekant plats som är hemma eller känns hemma och samla familj och vänner. På vägen hem går Jesus före, han går alltid före oss, alltid. Vi ser honom inte, vi förnimmer honom inte fysiskt, om inte en reva mellan där – den parallella dimension -  och här öppnar sig. Glimtvis kan det ske, som för Paulus på väg till Damaskus.

   För dryga veckan sedan när det brutala terrordådet drabbade vår egen stad fanns Jesus där på Stockholms gator, även om det kan vara svårt att tro. Han gick före alla som strosade på Drottninggatan, för han finns alltid med i lugnet före såväl som i stormen efter, oavsett vad vi känner – med er alla dagar till tidens slut, det är löftet vi fått.

   Han fanns i Tanta och Alexandria på Palmsöndagen. Han går före och tar emot de dödas sista andetag här, så att det blev deras första i Uppståndelsens liv. Jesus går alltid före och samtidigt med, i en samtidighet vi aldrig kan greppa och förstå. Därför gick han också med alla som traskade över Skanstullsbron, Västerbron, Tranbergsbron, på alla gator och han satt med i alla bilköer. Gud är ständigt närvarande i sin skapelse. Genom Jesus Kristus har detta blivit extra tydligt.

Ondskan i världen är inte besegrad, den segern väntar vi på. Men ondskan i döden är besegrad genom Guds nyskapelse på den första påskdagen. 

Det firar vi idag, tillsammans här i församlingen och med hela den världsvida kyrkan. Tillsammans är ett ord som nämnts och delats extra mycket den senaste veckan. Det är helt i Jesu anda. Med varma kärleksfulla ögon möter Jesus fortfarande ständigt kvinnor och män i de tidlösa och gränsöverskridande berättelserna. Går osynlig vid vår sida. Hans liv vittnar om att han vill att vi delar livet tillsammans med varandra i tro på medmänsklighet. En medmänsklighet som sträcker sig över tro- och religionsgränser. En medmänsklighet som söker frid och fred för alla människor. Och en tro på att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. 

Påskdagen 2017 läses Markusserien

Epistel 1 Korinthierbrevet 15:12-21

Markusevangeliet 16:1-14