Vi samlas i bön och lovsång för att fira Tacksägelsedagen idag.
Så vad har vi att tacka för? Vad har vi för anledningar att brista ut i lovsång?
Jag är tacksam för att få fira gudstjänst med er här idag i Munsö kyrka. Att få samlas till gudstjänst i glädje och i lugn och ro, för det är inte en självklarhet för alla kristna världen över. Därför är det något att vara tacksam för. Jag är också tacksam för att fira gudstjänst för då får jag skriva predikan, det är något av det bästa jag vet som präst. Men ärligt talat, det har varit lite motiga förberedelser den här gången med anledning av mina två inledande frågor. Kanske gör ni som jag ibland och försöker pausa nyhetsrapporteringarna som ständigt översköljer oss. För tacksägelse och lovsång känns emellanåt långt borta när vi matas med så mycket varierande elände, nära och långt borta. Även om hoppet nu tänts för fred i ett av alla krig som pågår.
Jag tänker att när vi möter oron över vad som sker i vårt samhälle och i världen får vi försöka besinna oss och skärpa oss lite och påminna oss om att det inte är något unikt. Öppnar vi historieböckerna så vet vi att mänskligheten hela tiden står inför små och stora och svåra utmaningar. Personligen tänker jag att vi befinner oss i en tidsperiod som bär mer mörka konturer än ljusa. En växlingen som alltid har funnits för mänskligheten.
MEN, och det är ett viktigt MEN, då har vi alla ett uppdrag att hjälpas åt att behålla hoppet.
Ha blicken riktad mot ljuset, söka lösningar och trösta när och där det behövs. Gud har gett oss uppdraget att förvalta skapelsen och att ta hand om varandra. När vi öppnar vår Bibel finner vi ett helt bibliotek av
böcker om livets erfarenheter och relationen till Gud. Bortom tiden och skillnaderna kan vi söka hopp och tröst. Orden är nedtecknade för länge sedan och våra liv är ytligt sätt totalt annorlunda men våra själar och våra kroppar är inte annorlunda mot Profeten Jeremias eller Uppenbarelsebokens författare. Inte så olik Jesus heller, fast såklart olik ändå eftersom han i sin kropp är både 100% Gud och 100% människa. Ett mysterium vi får leva med.
Jeremias ord vill inge hopp om befrielse och tröst för delar av Israels folk hade först bort till Babylonien och Israel var hårt prövat av ockupation. Jeremias beskrivningen av hoppet om befrielse och bättre tider känner vi inte direkt igen oss i. Vi har höst nu och det blomstrar inte så mycket i vårt klimat även om vi har några vackra höstbuketter till salu efter gudstjänsten, plockade av vaktmästarna på kyrkogården. Behållningen går till ACT och kommer behövande till nytta och glädje. Fast blomstra i överförd mening gäller mycket annat. Som att vi, trots allt, kan känna tacksamhet över att fortfarande leva i en blomstrande demokrati, det är inte en självklarhet för alla och alltid. Några av oss finner glädjen och lovsång i dansen, troligen mer utan bjällror än med. Och vingårdar har vi inte många även om det finns tappra odlare i vårt kyliga klimat.
Så vad är hoppfullt för oss med Jeremias ord? Jo, att Gud uppenbarar sig med orden, Med evig kärlek älskar jag dig samt de tre upprepningarna av orden Än en gång…
Gud är närvarande i sin frånvaro och genom orden påminns vi om det. Gud är närvarande just i detta nu och var det igår. Gud kommer vara närvarande imorgon och i en okänd framtid som bland annat kommer visa sig i Jesu Kristi återkomst. Just det skildrar Uppenbarelseboken, där vi i dagens berättelse kommer direkt in i en livfull beskrivning av en himmelsk gudstjänst bortom vår föreställningsförmåga. Om tidens slut det som kallas för apokalypsen funderar en del av våra medmänniskor. Jag läste nyss att någon sagt att den 26 september skulle det inträffa och det slapp vi. Förutsägelser om tidens slut har existerat hela tiden. Med tidens tecken och biblisk numerologi försöker en del få fram när det ska ske. Det går inte. Vi är inte Gud. Så varför ens bekymra sig om just detta när det handlar om framtiden? Bättre då att vara mer i nuet så som Jesus var under hela sin tid på jorden.
Jordnära uppenbarar han sig som Gud när han helar de lama, blinda, lytta, stumma och många andra, som Matteus berättar om. Helande under är svåra, Jesus är inte här och botar våra sjukdomar. Under sker förvisso ibland men det är mer undantag än regel och varför det är så vet vi inte. När Jesus botar och gör under gör han det för att visa vem han är, Gud själv i Sonens gestalt. Han visar att han är Messias, den profeterna förebådat.
Jorden är vårt hem även om vi blickar ut i rymden och hela tiden utforskar och tänjer gränser.
Gränser som emellanåt leder till katastrofer fast oftare till gagn och glädje för oss annars skulle vi inte vara här. Vi föds och vi dör på denna enda jord vi har. Och den är fantastisk, sensommar och höst är skördens tid och alla årstiderna vittnar om naturens rikedom och skönhet. Det är något att tacka för och lovsjunga och ta hand om.
Och vi är fantastiska i vår
förmåga att uthärda det svåra, finna nya vägar för vårt nu och framåt. Hos Gud får vi fylla på förmågan att se framåt trots allt och ge tröst till varandra, när och där det behövs. De gamla orden gäller fortfarande och inger oss hopp Med evig kärlek älskar Gud dig och mig och Än en gång… kommer det blir bättre.
Amen
Tacksägelsedagen i Munsö kyrka 2:a årgångens läsningar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar