Anden - Guds universella språk

Det finns ett vi, en gemenskap som sträcker sig bortom språk och gränser, helt enkelt att vi är människor. 

Det borde maktens män tänka på som för närvarande ställer till stor oreda i världen och startar krig. Möjligen finns några kvinnor med i det gänget också även om jag inte kan påminna mig om någon just nu. Vi lever under samma himmel och andas samma luft och samma sol värmer vår hud. Våra grundläggande behov för livet är det samma var vi än lever i världen. På så vis har vi mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Och ändå har vi svårt för att leva fredligt, i gemenskap, inte enbart mellan länder utan även inom länder. Varför?
   Så klart finns hur många anledningar som helst som jag inte tänka försöka räkna upp eftersom den här predikan inte ska bli ett politiskt tal eller en psykologisk analys. Utan syftet med min inledning är att knyta ihop oss som lever nu med berättelsen vi hörde ur Apostlagärningarna. Förra söndagen och den här söndagen handlar om den heliga Anden, den sida och gestaltning av Gud som är mest gåtfull att förstå.   

Anden är Guds universella språk av gemenskap, av frid och fred som genomsyrar olika språkliga barriärer.

Gud vill förena oss människor. Det åskådliggörs genom berättelsen om den första pingstdagens förvirring som vi hörde om Apostlagärningarna som Sabrina läste och den alternativa predikotexten som Steve läste ur Efesierbrevet. Ett brev lika mycket till oss som till efesierna som levde i antika Efesos i nuvarande Turkiet.
   Vi behöver påminnas om Jesu budskap om fred, det är en inbjudan till alla. Först var det en liten krets av dem som levde där och då i det heliga landet. Lärjungarna och alla andra som trodde att Jesus var den Messias som profeterna talade om. De förde budskapet vidare, genom breven och evangelierna i generation efter generation. Därför får vi idag ta del av det som hände då. Budskapet har sträckt sig bortom gränser och språk för att bli ett osynligt heligt tempel av gemenskap. Faktum är att vi som är här idag i Hässelby Strands kyrka och firar Pingstdagen befinner oss i ett av rummen i detta världsvida, osynliga heliga tempel.

Vårt gemensamma språk är trons språk, oavsett vilken dialekt eller vilket modersmål vi har. 

Trons språk är en del av Andens språk. Som kristna har vi ett gemensamt ansvar och uppdrag att vandra i Kristi efterföljd och aldrig ge upp strävan efter fred och frid och ett medmänskligt liv för alla trots att vi ständigt utmanas av våra tillkortakommanden, maktbegär och oförsonlighet. Det är en frid och fred som behöver ta sin början i varje enskild persons hjärta. I ditt och mitt. Vägen dit kan se väldigt olika ut för oss som enskilda personer. Det är inget konstigt, livet bjuder oss på många skilda erfarenheter som formar vår tro. Vi behöver öva oss i att lyssna på varandras erfarenheter och dela tro för att förstå varandra bättre.
   Ett har vi gemensamt hur olika våra liv än är. Det är att Guds Ande andas i oss och det är genom vår tro som vi fogas samman till en andlig boning. Gud behöver både dig och mig för att fridens, fredens, och medmänsklighetens budskap inte ska tystna. Särskilt inte i en orolig tid som vår. Vi har lite svårt för att lära av tidigare generationer, till viss del gör vi om samma misstag, i alla fall när det handlar om att bevara frid och fred. Skulle våra mor och farföräldrar och ännu längre tillbaka i tiden väckas till liv skulle de storögt förundras över hur vi lever våra liv t.ex. med våra mobiler som inte längre enbart är ett sätt att nå varandra, utan fyller så många andra funktioner, bank, betalkort, biljett för både resor och nöje, underhållning och spel och så vidare.

Människa är fantastisk på att uppfinna.

Det är jättebra och samtidigt en aning sårbart och oförutsägbart inför vad som är av godo och vad som kan skada. Verkligheten förändras genom historien. Fast det finns något som tidigare generationer inte skulle förundras över, ofreden och krigen, tyvärr. Frågan varför, som jag inledde med blir hängande i luften. Det är komplext, men trots att det är svårt, är ditt och mitt uppdrag som kristna att ständigt, på olika vis, levandegöra och föra budskapet om frid, fred och medmänsklighet vidare. Till vår hjälp har vi Guds Ande som ibland kallas för hjälparen och livgivaren. Anden vittnar genom Guds skaparkraft i våra liv och inte minst i naturen nu när vi ser grönskan som växer sig frodig och stark. Anden är även släkt med andning. Guds Ande andas i och genom oss, bär oss.
   Vi blir aldrig färdiga med att försöka förstå Guds Ande och hur Gud verkar genom sin Ande för det är förstås mycket mer än naturens liv och vår andning. Vi kan i alla fall lita på löftet Jesus gett oss, Anden, hjälparen och livgivaren finns nära oss och vill föra oss tillsammans. Som vi sjunger i Lovsången; Du som bor i mig i varje andetag, fyller mig med mod och kraft när jag är svag.
Amen.

 

Predikan på Pingstdagen i Hässelby Strands kyrka, tredje årgångens läsningar
Jesaja 12
Apostlagärningarna 2:1-11 
Efesierbrevet 2:17-22 

Bild av Anders Hansén

Vilka trygga rum har du?

 

Har du en trygg plats när livet pockar på eftertänksamhet och stillhet? 

Vilken är din trygga plats när något känns ovisst, kanske stormigt eller diffust osäkert? Jag tror att lärjungarna och den närmsta kretsen kring Jesus återvände till rummet på övervåningen för att försöka begripa vad det varit med om när de bevittnade Kristi himmelsfärd. Frågan är om de ens hunnit ana den livsförändrande innebörden av påskens händelser innan denna omvälvande händelse inträffade? Sannolik inte.
   Rummet blev en trygg plats för dem. Jag föreställer mig att det möjligen var samma rum, på övervåningen där de ätit den sista måltiden med Jesus. Måltiden han gjorde till ett konkret minne och tecken på sin närvaro för all framtid. Rummet blev en trygg plats med närvaro av minnen och närvaro bortom det som gick att förklara.

Jesus som lovat att komma tillbaka och som i väntan på detta lovar dem kraft och hjälp av den heliga anden.

Han lovar detta innan han försvinner i deras åsyn och han har lovat det tidigare och det är vad  evangeliet idag handlar om, den kommande pingstens under. Den här söndagen är verkligen en mellansöndag eller som en förrätt inför huvudrätten, för att väcka aptiten och nyfikenheten på Anden, den gestaltning av Gud som är svårast att förstå.
   Att tala om Gud som Fader och Skapare är inte så enkelt att förstå men trots allt lättare att göra sig en bild av än Anden. Gud bryr sig och agerar som en god Fader. Gud är ursprung till allt, Skaparen, och ja, det går ihop med Big Bang och alla andra mänskliga teorier eftersom vi beskriver varat utifrån olika premisser.
   Jesus, Sonen, är Gud som blir människa och delar livet med oss människor en kort tid på vår jord med uppdraget att påminna om vår hemvist och vårt ursprung. Samt att rädda oss från vår egen destruktivitet vår synd, och vår hybris, eftersom vår kunskap på gott och ont ibland får slagsida mot det destruktiva som gör andra och oss själva illa i smått och stort. Och även för att påminna oss om att ta vara på våra förmågor och goda sidor vilket är lika viktigt.
   Allt detta delar Jesus och tar på sig våra bördor för att vi ska kunna komma Gud närmare. Och för att få oss att förstå att Gud alltid söker oss med sin kraft och sin kärlek. Den kärleken och kraften tar sig uttryck i Anden.

Anden är inget nytt påfund av Jesus.

Första Kungaboken påminner om hur Elia söker Guds hjälp och vägledning i en svår situation och Gud visar sig inte i det storslagna, varken i storm, skalv eller eld utan i ett stilla sus. Anden är både lågmäld och kraftfull som själva livets andning. Ordet för Ande och andning är detsamma på hebreiska.
   Johannes beskriver indirekt i sitt evangelium hur Gud är en i Fadern, Sonen och Anden. Det som ligger till grund för det vi kallar för treenigheten som har sin egen söndag framöver så vi lämnar det och går tillbaka till rummet på övervåningen.
   Evangelisten Lukas som också har skrivit Apostlagärningarna berättar att alla höll ihop under ständig bön. Jag tänker att det var precis det som de behövde, hålla ihop och be. Gemenskapen i rummet blev ett – av många – embryon till de första gudstjänsterna där tron på Jesus som Messias blev centrum och för oss, då som nu. Allt detta som sedan under århundraden utvecklades till att bli de gudstjänster vi firar idag. Där kyrkorna är en plats för både gemenskap och enskild samling i en ständigt föränderlig tid. Enskilt när vi går in och tänder ett ljus, kanske sitter ner en stund i tystnad, och inre bön. Eller när vi tillsammans firar olika gudstjänster, när vi håller ihop och kommer samman med vår tro, våra tvivel och vår längtan och vårt sökande. För många av oss är det ett tryggt rum vi behöver.
   Jag inledde predikan med att fråga om ni har någon trygg plats när livet bjuder på det som vi inte förstår, drabbar oss med oväntade händelser vilket livet ständigt gör utan att vi ser människor lyftas mot himlen. Alla som var samlade i rummet på övervåningen insåg så småningom att det skulle dröja innan Jesus konkret skulle komma tillbaka. 

Vi väntar fortfarande på Kristi återkomst och i den väntan tror jag att vi var och en behöver tänka igenom vilka trygga platser vi har. 

Kyrkan är på många vis en given plats för oss där vi kan får kraft, vägledning och bärande kärlek. Jag tänker att vi även i vår vardag behöver platser som kan vara andra platser än just ett rum. Det kanske i stället är en skogsdunge, en strandkant, en fåtölj, en meditationspall, oavsett vad och var, en plats för bön, för eftertänksamhet och för att hämta andan. För Guds Ande vill andas i och genom oss. Vi behöver trygga platser inte för att gömma oss utan för att kunna möta både allt det goda och prövande som livet bjuder oss.
   Poeten Ylva Eggehorn har skrivit en psalm som passar mycket bra som bön för den här dagen och den kommande pingsten. Ett par verser får avsluta den här predikan.

Gud, du andas genom allt så att hela världen lever,
varje natt och varje dag, andetag för andetag.
Vad vi än får bära här vet vi, Herre att du bär oss
varje natt och varje dag, andetag för andetag.

Amen

Predikan i Ekebyhovskyrkan på söndagen före pingst 3 årgångens läsningar 

Första Kungaboken 19:9-16

Apostlagärningarna 1:12-14

Johannesevangeliet 16:12-15

Psalm 947 i Psalmer i 2000-talet

Överraskande insikt - ett nedslag i nuet

 

S:t Jacobs kyrkas valv och väggar omsluter mig när jag slår mig ner i bänken med stoppad dyna till skillnad från Storkyrkans hårda bänkar.

Bänkraderna fylls på av ämbetskollegor med varierande grå och vita hårnyanser och allt känns så främmande för mig. Jag sitter stilla och tar in att jag är där i väntan på det särskilda emeriti programmet under Stockholms stifts diakon och prästmöte.
Jag känner igen personer jag inte sett på mycket länge, som en diakon jag varit arbetskamrat med där käppen blivit ett stöd för steget och en prästkollega med rullator. Bänkarna fylls på med de eftertänksamma och lite långsammare stegen hos dem som inte behöver det extra stödet för att gå. Efter ett tag fylls mitt hjärta av ömhet och minnen för de kollegor jag som relativt ung präst, 30 år gammal mötte när jag kom ut och under mina första 10-15 år såg som ”gamla”. Nu är jag själv ”gammal”, eller? Det blev tydligt redan i Storkyrkan när biskop Andreas som en benstreckare i sin ämbetsberättelse i tur och ordning bad alla resa sig som var vigda på 2020-talet och så vidare, när vi var framme vid 1980-talet var det betydligt färre som reste sig. När han slutade vid 1960-talet ropade en röst, men 1950-talet då, och jubel utbröt för kollegan/ kollegorna (såg inte antalet) som vigdes då.

När blir man gammal?

Nyligen hyllades vår kung på sin 80 årsdag och han har signalerat att han kommer vara kvar i sitt ämbete tills vår Herre kallar hem honom. Det står honom förstås fritt att ändra sig. På andra sidan Atlanten i ett av världens mäktigaste länder sitter en president som kommer fira sin 80 årsdag i sommar läste jag någonstans. Till skillnad från vår monark är vi en hel del som funderar över presidentens mentala spänst.
Det blev helt uppenbart för mig under S:t Jacobs kyrkas valv att det inte råder någon brist på mental spänst hos alla 65+ som var samlade. Dessutom är det många av oss som aktivt fortfarande tjänar vår kyrka i olika sammanhang. Och kanske är det där någonstans som jag kände att det skavde, varför ha ett särskilt program för emeriti (hederstitel för pensionärer inom kyrkan och akademin)?

Biskop Andreas inledande tal för emeriti programmet var utifrån sitt kapitel i mötesboken Gud, gör ditt ord levande bland oss, där han grundade i nuet och blickade framåt, allt på ett klokt och inspirerande vis.

Paus för kaffe.

Därefter följde Jesper Svartviks föreläsning, Med ålderns rätt: Blir vi med tiden bättre bibeltolkare?
Ärligt talat vet jag inte om frågan egentligen besvarades, kanske möjligen med de indirekta orden, det beror på.  Hans föreläsning påminde oss på ett lärt vis om att följa med tiden och teologiforskningens framsteg och vad det ger och samtidigt ha en trygg förvissning om att allt nytt inte alltid är det ultimata. Föreläsningen, bland annat utifrån några bibelverser, var en inspiration till att leva med balansen av nytt och gammalt, där gammalt ibland överträffar det nya och tvärtom. Föreläsningen avslutades med att vi på hans uppmaning sjöng andra versen i Sveriges mest älskade psalm 297, Härlig är jorden. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.

Så när blir man gammal? Och vad betyder det att bli gammal?

I vårt land finns en ålderism som skaver otroligt, såklart åldras vi och de fysiska och även psykiska tecknen ger sig till känna på olika vis för olika personer. Synen på äldres bidrag till samhället i stort är djupt underskattat.
Utifrån min horisont som präst blev det så tydligt att inför nästa diakon och prästmöte borde det inte vara en uppdelning mellan anställda i tjänst och emeriti – ofta i tjänst – utan gemensamma dagar och möjligheter att dela erfarenheter. Ja, jag vet, åldern tar ut sin rätt, ofta i ett långsammare tempo för tanken, där spänsten kan behöv lite mer eftertänksamhet än de snabba replikernas skiften vilket kan störa yngre. En del motsäger mig säkert och tycker om upplägget som det är. Uppdelningen kan vara till ett minimum, för visst är det roligt att dela gamla minnen och rätt trist att lyssna till teknikaliteter för anställda i tjänst, som olika val eller annan info mindre aktuell för oss emeriti. Jag får lämna synpunkterna i en utvärdering om sådan kommer eller så får jag väl helt enkelt sända iväg ett mail.

Slutligen, efter två år, fyra månader och fyra dagar sedan jag blev emerita kom en överraskande insikt till mig under gårdagen, Det var första gången jag verkligen fattade att jag är pensionär. Att jag fattade det i hjärtat och inte bara i huvudet. Känner jag mig kanske rent av ”gammal”? Nej! Äldre? Ja! Det blev en trygg och framåtblickande insikt där under 1600-tals valven i S:t Jacobs kyrka.