Det är det här med paradoxerna inom oss, som idag när jag blev både berörd och ändå oberörd av gudstjänsten jag var på och därmed oerhört fundersam. Vad gör jag då och vad gör du?
Den ljusa, rätt så stora och sobra kyrkan erbjöd rymd och välkomnande till alla som sökt sig till gudstjänsten. En välsjungande stor kör, vakna kyrkvärdar och seriösa präster ledde oss genom Högmässan. Temat för dagen var Bönen också påbjuden överskrift i vår Evangeliebok där vi hämtar söndagens läsningar från en bestämd ordning. Bönen en av hörnstenarna i vår tro, ja inte bara i kristen tro utan i all religiös dyrkan även om det kan gå under andra benämningar. Ett stort och allvarligt och glädjefyllt ämne som spänner över så många dimensioner.
Så långt är jag berörd av det heliga rummet och den omsorg som jag vet läggs ner på varje gudstjänst som firas i Svenska kyrkan. För tvärt emot vad som ofta skrivs och raljeras om så är Svenska kyrkan fylld av goda medarbetare i olika uppgifter. Jag vet att jag kommer dela innerlighetens mysterium - nattvarden - om en stund och det är en av anledningarna till att jag valt att gå till den här kyrkan i dag, för att det firas nattvard.
Så händer det som gör att jag går från berörd till oberörd.
Första applåden kommer efter andra sången, lite trevande men sedan, applåd och så blir det efter varje sång förutom den vid nattvarden. Jag tänker att jag är ett ufo, reaktionär och gnällig. Vi firar en gemensam gudstjänst, tjänst inför och med Gud, tillbedjan, överlåtelse, delaktighet och inte konsumtion och underhållning. Någon undrar säkert men om nu kören är bra, varför inte applåder? Ja,ok men applådera gärna hela upplevelsen efter gudstjänsten. När det sker i gudstjänsten går närvaron av delaktighet, att vi gör det här tillsammans lätt förlorad när bekräftelsebehovet i stunden hos både givare och mottagare pockar på. Körens medverkan i en gudstjänst är inte en konsertmedverkan.Gudstjänst är avdelad tid, helig tid, jag skulle vilja säga att det är en tid som går utanför tidens ram för dåtid och framtid möter nutid.
Det är en särskild tid för oss och Gud. Även om vi har Gud med oss och kan känna Guds närvaro när vi skalar potatis, sitter på bussen, solar, duschar, you name it, så är just gudstjänsten en avskild tid. Då är det skönt att också slippa bekräftelsebehov, slippa prestationskrav, slippa mänsklig ängslighet. Det är den fasta ordningens vila som gäller, igenkännandets ordning och ordets ordning om det sen är i musiken, i liturgin eller i bibelläsningarna. Sen får det gärna vara predikans ord som ruskar om och sätter igång beröringsspröten inom mig.
Så del två av att vara berörd och oberörd.
Texterna läses med inlevelse och närvaro, först från Gamla testamentet och sedan Episteln från Nya testamentet och sedan kommer Evangeliet också från Nya och där sugs det berörda ut ur mig och in i det fundersamt oberörda. Varför? Jo, därför att prästen läser inte hela evangeliet som det står i evangelieboken utan hoppar över de tre sista verserna, läs gärna själva Lukasevangeliet 11:1-13 Det är en fantastiskt text om bönen, den har så många ingångar att fundera över och den är rent igenom uppbygglig och så kommer de tre sista verserna som en sten i skon och börjar skava..............Vad menar Jesus? Vad menar prästen med att hoppa över verserna?Återigen tänker jag att jag är ett ufo, reaktionär och gnällig. Jag vet så väl att vi präster undrar hur de som arbetat med att ta fram Evangelieboken tänkt när det valt ut bibeltexterna och framför allt vilka verser man valt att ha med och inte ha med. En hel del frågetecken finns! Själv blir jag verkligen lätt oberörd och nästan irriterad, i alla fall mycket fundersam när kollegor försöker smita undan sitt ansvar och inte går i närkamp med texterna, hellre ärligt säga, jag förstår inte det här, jag tycker inte om det här osv Då blir det intressant.
Färgad av undran varför evangeliet blev som det blev och inte fullständigt lästes ska jag erkänna att jag inte var 100 % koncentrerad på hens predikan men det jag hörde var helt ok.
Så kommer nattvarden och än så länge har jag aldrig gått oberörd från nattvarden så nu var jag tillbaka berörd till stora delar bortsett från de små versstenarna i skon som låg där och skavde.
Del tre av att vara berörd och oberörd.
Det här duger inte - är jag ett ufo, gnällig och reaktionär - nej, helst inte (inte för ofta i alla fall :) )Efter en gudstjänst så är man rätt upptagen som präst, folk vill tacka, hälsa, konfirmander vill ha påskrifter i sina gudstjänstböcker därför är det inget lämpligt tillfälle att dyka på en kollega med frågor. Så gick jag därifrån fundersamt berörd och oberörd. På vägen hem i solen bestämde jag mig för att här får jag gå in och ta ansvar för min undran och hålla reda på flisor och bjälkar i alla ögon! Väl hemma mailar jag frågan till hen.
Och vilken lättnad när jag får svaret - alla flisor och bjälkar brinner upp - hen hade förvånade för hen själv tappat verserna och hen visste inte riktigt varför men betonade att det inte hade något med svårigheterna eller utmaningen i verserna att göra.
Genom hens svar kunde jag också dra mig till minnes att hen i sin predikan berörde även det som kan uppfattas som knepigt i texten som lästes.
Sensmoral - Fråga, fråga, fråga - Vad menar Du? Hur tänkte Du? På vilket sätt? Nyfiken på hur det kom sig?
Jag hade kunnat skriva ett ganska surt blogginlägg om ett misslyckat gudstjänstbesök där jag kanske framför allt retat upp mig på versstenarna mer än applåderna - dessa går att leva med :-) - nu behövde det inte bli det för jag fick svar på det som skavde och irriterade mig och jag känner att gudstjänsten till största delen var givande till slut och berörande.
Tänk om vi kunde vara raka mot varandra och nyfiket och respektfullt ställa frågor innan vi är så snabba med att dra slutsatser. Inte minst gäller det för oss som arbetar i kyrkan, tonläget i olika media är så destruktivt och okonstruktivt emellanåt. Vi lever nu i svallvågorna, ja kanske vågorna efter påhopp och destruktiva beskrivningar av personer och händelser som berört flera personer som arbetar i kyrkan. Sen har vi hela Omar Mustafa/socialdemokratiska historien.
Jag tror att det till delar beror på att vi inte vill/vågar/bemödar oss med att ställa öppna frågor till varandra. Vi tycker inte lika, vi tolkar inte lika och vi kan vara mycket undrande för andras åsikter och tro, val och livsval men slutar vi att respektfullt fråga innan vi kommer med slutsatser är vi inne på en destruktiv väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar