Otippad association

fick jag när jag läste SvD:s kulturdelen  i söndags.

Sedan någon månad tillbaka har SvD gjort om sin layout (den är bra) och tagit bort Kulturdelen på måndagar - lördagar, väldigt irriterande för två frukostläsande personer. Nu är allt paketerat i en del och sedan en Näringslivsdel som varken jag eller maken är särdeles intresserad av, speciellt inte till frukost!!

Nåväl istället läggs krutet på söndagarna då en fullmatad Kulturdel dimper ner. Det är längre reportage och intervjuer, det är i och för sig riktigt bra.

Otippade associationen

dök upp när jag förvånande nog för mig själv läste om countrygruppen Dixie Chicks - som jag aldrig hört talas om eftersom country inte riktigt är min melodi. Kanske var det rubriken som lockade till läsning, " De skulle bli countrymusikens största stjärnor någonsin. Men en dag för tio år sedan förändrades allt. Här är historien om hur ett spontant mellansnack om George W Bush tog död på Dixie Chicks karriär.

Gruppen som steg mot countryhimlens stjärnor under hela 90-talet rasade efter en konsert i London 2003. Tusentals amerikanska soldater befann sig i Kuwait för att invadera Irak, amerikanarna hade 11 september i färskt minne, en stukad nation försökte samla kraft. I England var protesterna stora och högljudda mot det förestående kriget. Sångerskan Natalie tog till orda i mellansnacket på konsertkvällen och sa "Bara så ni vet, så är vi på den goda sidan tillsammans med er alla här. Vi vill inte ha det här kriget, detta våld. Och vi skäms över att USA:s president kommer från Texas."
Sen började raset för gruppen.

Den otippade - och möjligen långsökta - associationen gick till alla ord som skrivits på bloggar, i tidningar och hemsidor om rasism, islamofobi, antisemitism. Dels de mer inomkyrkliga debatterna mellan olika präster och andra engagerade inom kyrkan men också allt som skrivits om REVA och Omar Mustafas vara eller icke vara inom socialdemokratin.

Vapen sårar, dödar och det finns ingen återvändo. Ja, såren kan förstås läkas i alla fall de fysiska och uppståndelsen väntar men det är inte ett liv här!
Orden sårar, dödar och det finns faktiskt en återvändo när den goda viljan finns.

En kort återblick till Dixie Chicks, 

har nu lyssnat lite på dem (tack Spotify - du är ett geni som kom på det), och de är bra. De är värda de musikaliska stjärnorna. Mellansnacket i London blev spiken i kistan även om det visar sig att det fanns ett och annat till som bidrog till karriäravbrottet och det handlade också mycket om ord. I början av deras karriär fick de höra av de mäktiga countryradio-stationerna "vänd aldrig ryggen åt countryradion, så kommer den aldrig att vända ryggen åt er"  Ord som är både löfte och hot. Tjejerna ville mer med sin musik. Det handlade om att tänka utanför boxen, bryta mönster, det handlade om viljan att utveckla countrymusiken. "Tack för att ni lät oss måla utanför linjerna"  var kommentaren vid ett tillfälle när en banjo fått ljuda högre än vad producenterna tyckte! De i hög grad republikanskstödda- och stödjande countryradiostationerna vände dem ryggen efter Londonuttalandet. Den goda viljan att fanns inte att möta orden.

Återigen detta med ordens makt och maktens ord eller avsaknad av ord och maktlöshet. 

Vem äger sanningen och vem äger rätten att censurera åsikter och uttalanden?

Orden kan såra och givetvis kan ord också rent konkret döda, dödsdomar finns runt omkring vår värld. Orden dödar vanligtvis viljan att tänka och måla utanför linjerna. För att vilja och våga tänka och måla utanför linjerna så behövs styrka och mod och glädje. Det behövs givetvis självinsikt och ödmjukhet också. Och förmågan till reflektion och att kunna ta ett steg tillbaka, vad sa jag, hur handlade jag, hur går jag vidare? Säga förlåt när viljan att tänka fritt och förändra sårat och dödat på något vis som inte är relevant för saken.

Det som är svårt är när vi upplever att orden sårar oss eller dödar oss och att det faktiskt är relevanta ord - ord vi måste möta och härbärgera för en stund för att se vad som är vad. Orden är tillsammans med handlingarna det som utvecklar oss hela livet. Vår förmåga och vilja att reflektera, försöka tänka fritt och viljan till att försöka förstå min motparts åsikter och reflektioner hämmas av tystnadens kultur, avsaknaden av ord. Dixie Chicks tystades ner och ibland så känner jag den obehagliga känslan av att de svåra samtalen, de svåra orden tystas ner även i kyrkan, i samhället, inom politiken. 

Att skriva, att tala, ordens makt och maktens ord vad skulle vi göra utan dem? Sluta leva, för avsaknaden av ord skapar maktlöshet både i det nära livsskeendet och i de stora skeendet. Det behöver inte bli farligt men det kan bli det. 

Orden, människans ständiga följeslagare, tillsammans med den goda viljan gör de skillnad.

Du och jag behöver dock vara uppmärksamma, vaksamma och eftertänksamma att

"...min tunga är en snabb skrivares penna." Psaltaren 45 v 2

"...gjorde min tunga till ett skarpt svärd..." Jesaja 49 v 2