Behovet av den profetiska rösten

Den helige Johannes Döparens dag

Igår kunde vi säga grattis till Johannes Döparen. 24 juni, den dag i vår kalender som enligt traditionen ses som Johannes Döparens födelsedag. Idag är det sex månader till jul och Jesu födelsedag.
Johannes och Jesus hänger ihop på flera vis, som släktingar förstås men framför allt för att Johannes har den betydelsefulla rollen att förbereda vägen för Jesus. Det som hans far Sakarias framhåller i sitt profetiska tal. ”Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.” 

Är Johannes viktig för oss? 

Profetian har gått i uppfyllelse. Har han något att säga oss? Ja, för den profetiska rösten får aldrig tystna. Profeternas berättelser är värdefulla för oss. Genom sina ord pekar de ut riktningen, mot Jesus Ibland får jag intrycket av, att antingen är Jesus så självklar att självklarheten skymmer Jesus, hans betydelse, hans ord och handlingar. Att vi är så upptagna av livets och kyrkans yttre göranden att vi glömmer själva grunden. Eller att Guds gestalt i Jesus, inkarnationen, skyms av ett mer allmänt hållet tal om Gud. Det unika glöms eller förbises. Att en nyskapelse sker genom Jesus. 

   Jesaja påminner oss om att Gud skapar på nytt.”Det som förut var är förbi, nu förkunnar jag något nytt. Innan det ännu spirat kungör jag det för er.” Denna nyskapelse genom inkarnationen, att Gud blir människa i Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse för vår skull är essensen av vår tro. Gud skapar på nytt för att föra oss närmare sig och visa på kärlekens och fredens väg och att vi alla är en del av Guds goda skapelse. Den som vi påminns om så starkt i midsommartid. Men också för att påminna oss om att vi inte är gudar i Skapelsen utan det finns bara en Gud. 

Frågan är, hur lever vi våra liv i harmoni med skapelsen och med våra medmänniskor? Vad eller vilka är våra avgudar idag? 

Allt detta har vi olika tankar om och det är viktigt att lyssna till varje röst. För profetiska röster har aldrig tystnat, de lever vidare för att påminna oss om Guds nyskapelse och för att peka mot Jesus. Att vara profet är ibland rätt otacksamt, det förstår vi när vi läser berättelserna i Bibeln. Den profetiska rösten ger ofta ett ensamt intryck och om det är ensamt, hur kan vi då våga lita på att det är relevant och sanningsenligt och inte bara förvirrade och oviktigt? Bibelns profetior om Jesus är uppfyllda och därmed sanna för oss som tror. De profetior som handlar om människors oförmåga att leva i fred och i harmoni med Gud och skapelsen är inte uppfyllda.

   Vi behöver verkligen gång på gång bli påminda om Sakarias profetiska tal: Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg." Trots att vi inte kan förstå och förklara allt, hur Gud verkar i sin skapelse behöver vi söka Gud såsom Gud söker var och en av oss. Där kan vi lära något av profeterna, låta dem inspirera oss. Den profetiska rösten behövs fortfarande. Men är det ens möjligt idag att inspireras av bibelns profeter som Johannes och Jesaja? Är det ens möjligt att tala om profetiska röster i den mångfald av röster som på sekunden gör sig hörd till miljontals lyssnande öron?

Låt oss hålla i minnet, att lyssna inte är farligt. 

Det är inte farligt att lyssna till det som skaver och utmanar, inte heller till det som står i total motsats till det vi själva håller för gott och sant. Det är vad vi drar för slutsatser av lyssnandet som kan bli farligt. Paulus ger oss ett gott råd i 1:a brevet till Thessalonikerna 5:19-22”Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.” Pröva allt, vänd och vrid, undersök, fundera, be om klarhet, samtala med varandra. Vi har genom Jesus fått vägledning vad som är bra och vi uppmanas att avhålla oss från allt slags ont. Vi får ta till oss Lukas berättelse lika mycket som de som var samlade i Caesarea och lyssnade på Petrus när han  undervisade och sa:”Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft… han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld;”

   Vi har ju lite svårt för talet om djävulen, men det är kort och gott en benämning för ondskan. Jesus är motkraften till ondska.Vi har inte samma krafter som Jesus att stå emot det onda men inom oss har vi samma ande, Guds heliga Ande som andas i och genom oss. Gud ”som gett liv åt människorna... livsande åt dem som vandrar på jorden”. När vi då misslyckas att stå emot ondskan och inte gör gott och vandrar på fredens väg, som givetvis lika mycket handlar om freden och friden med vår närmsta nästa, som med grannlandet, vad gör vi då?

Kom ihåg att den profetiska rösten i Bibeln ofta är tudelad.

Dels vill den skänka tröst och hopp och dels är den skarp och kommer med kritik och påtalar orättvisor och orätta handlingar och uppmanar till att tänka om, med ett av kyrkans storord, omvändelse. Det var det som var Johannes uppdrag, att bereda vägen för Jesus. Och när inte ens omvändelsen till ett liv med Gud garanterar att vi lever i enlighet med Guds intention med sin  mänsklighet finns alltid förlåtelsen. Vi lyssnar till Sakarias profetiska ord igen. ”Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.”

   När kristen tro kritiseras för att ha en negativ människosyn, att vara dyster och bara tala om hur dålig människan är har de som kritiserar bara läst en sida. För målar vi upp den fullständiga bilden, läser vi alla sidorna, så är essensen av vår tro den mest realistiska jag kan tänka. Den har förenat det jordiska och himmelska i så hög utsträckning att Gud själv blir människa i Jesus Kristus för att ge oss tron, hoppet och kärlekens nycklar till livet här och evighetens liv. Gud känner oss helt enkelt genom Jesus Kristus och Gud är barmhärtig och mild. 

Läs gärna grunden, Bibelns berättelser för den här söndagen.

Gamla testamentet, Jesaja 42:5-9

Epistel, Apostlagärningarna 10:37-38

Lukasevangeliet 1:67-80