Stororden - Tro

"Jag har en aning som gränsar till visshet. En skygg förtröstan."

Så svarar författaren och kåsören Stefan Andhé på frågan om han har en tro som betyder något. En aning som gränsar till visshet och skygg förtröstan, så eftertänksamma och ödmjuka formuleringar kring något av det svåraste att svara på, tror du? Det är Tomas Sjödin, pastor och författare som återberättar detta i kapitlet Tro i Stororden. Sjödin skriver " Det är omöjligt att säga vad tro är. Möjligen kan man säga vad tron liknar, Jesus talade oftast om tron på det viset. I liknelser. Också i dem är gränsen mellan aning och visshet endast en tunn film." 
   Sjödin fortsätter med att ge en rad exempel ur Bibeln, bland annat berättelsen i Markus 9:20-24 om pappan som kommer med sin sjuka pojke, förbarma dig över oss och hjälp oss om du kan, säger pappan. Och Jesus kan, allt är möjligt för den som tror, säger Jesus och pappan utbrister i de bevingade orden "Jag tror! Hjälp min otro!" Pojken blir frisk. Pappan kommer med en bön och blir
bönhörd på en gång.

Gud hör vårt "Jag tror! Hjälp min otro!"

Pappans paradoxala bekännelse är värd att ta till sig och låna för egen del för jag anar att många av oss hamnar där ibland i olika situationer. Det är inte alltid som vi blir bönhörda på en gång när vi ber Jesus om hjälp, det kan vara outhärdligt tyst mellan varven. Då är det lätt att tappa tron, misströsta, bli arg, besviken, ge upp. En klok lärare sa, när jag pluggade grekiska under studietiden, kom ihåg att undren visar på vem Jesus ÄR, undren i sig har ett underordnat syfte i berättelserna om Jesus.  Berättelserna som är vittnesbörd om hur Gud ÄR med sin mänsklighet genom Jesus, för en tid konkret, jordisk och nu med oss genom sin Ande.
   Det är en utmaning, för vem vill inte ha konkreta bevis, svar nu, svart på vitt. Så har olika kyrkliga traditioner försökt fylla tomrummet och bortse från dynamiken i "Jag tror! Hjälp min otro!", försökt göra mer av den skygga vissheten. Resultatet blir att fokus flyttas från Gud, från Jesus till en immanent bevisföring som inte håller när livet utmanar oss. För det enda som håller när livet utmanar oss är att vi till kropp och själ ställer oss nakna inför Gud och överlåter oss till det ovissa som vi anar och kan ana så starkt att det blir till visshet. Så naken var pappan när han ställde sig inför Jesus. Kanske är det så att just Storordet tro är ett av de allra svåraste.

"För vem av oss förstår livet? Och vem av oss kan gardera sig mot livet?"

Två frågor Sjödin ställer sig och han landar inte i något annat svar än att överlåta sig mötet med Gud/Jesus när livet drabbar oss. Tro handlar inte om kraft och styrka, det räcker med en aning. 

Jag tänker att så är det och det räcker, för Jesus har gått före, genom sin mänsklighet har han visat en väg och genom sin gudomlighet är han närvarande i vår tro och i vår otro.