Vi är välsignade stoftkorn i norr

 Du och jag är stoftkorn i norr och den välsignelse som Gud gav Jakob ger Gud även oss. 

Jag skall återkomma till våra välsignade liv som stoftkorn men först några ord om den yttersta tiden, om apokalypsen. Jag hade inte tänkt nämna ordet pandemi i den här predikan men attans att det blev så i alla fall, varför då? Jo, för att jag har förstått att många går och funderar över vad som sker i världen till följd av pandemin och vad det kan betyda. Sedan i våras har jag då och då i själavård mött frågan: är det slut nu?  Så jag vill lugna oss inför de apokalyptiska tankar som är i omlopp. Den yttersta tiden är med största, största sannolikhet inte här.
   Människor har ofta försökt tyda tidens tecken i apokalyptiska berättelser, speciellt när det är oroliga tider. I vår tid gärna påhejade av Fake News anhängarna. Och nej, vi kan inte använda Uppenbarelseboken för att tyda vår tids prövningar och lidanden. Dels för att tidens slut, sista striden mellan ont och gott, Kristi återkomst, allt detta är höljt i dunkel och vi behöver inte spekulera. I själva verket ger Jesus oss lite olika tankar om tidens slut och sin egen återkomst och Guds rikes ankomst. Han säger bland annat: när ni minst väntar det, då kommer Människosonen. Mt 24:44  När Jesus talar om Guds rike eller himmelriket så säger han också att medborgarskapet börjar här och nu. Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er." Luk 17:20-21
   Vi skall hålla i minnet att Uppenbarelseboken, denna gåtfulla bok skrevs efter att romarriket brett ut sig, krossat Jerusalem och förstört templet. Judarna fördrevs och flydde liksom den lilla skaran av Jesustroende. Med starka bilder och symboler beskriver boken den yttersta tiden då rättvisa skall segra. Det är en seger som varken vi eller änglarna kan vinna utom genom Kristus, det förstår vi genom orden; Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Så trots beskrivningen av allt lidande, all strid är det en tröstebok,  ljuset kommer en dag segra över mörkret.

I det löftet får vi leva trots ovissheten om att vi inget vet om morgondagen och om framtiden långt framför oss. 

Det vi behöver göra i ovissheten är att uppmuntra varandra att bära hoppet om godhet och rättvisa. Både för morgondagen, att det finns rättvisa för sådant som är svårt och ont redan här och nu. Samt slutligen någon gång i en framtid vi inte vet något om, den slutliga segern över ondska. Det som kan bära oss i hoppet är att vi är välsignade stoftkorn. För löftet om Guds närvaro och välsignelse som Jakob fick av Gud i drömmen gäller även oss. Jakob hade sin livshistoria, med sveket mot sin bror Esau. Nu var han på vandring för att söka sin framtid och sitt liv i ett annat sammanhang. Där mitt i natten ser och möter Gud Jakob, han får helt enkelt andlig vägledning genom drömmen.
   Att Gud använder drömmar för att nå oss vet vi från andra berättelser i Bibeln. Det finns mycket att säga om drömmar och jag ska inte fördjupa mig i dem mer än att konstatera att de är på allvar och att de både är Guds redskap och vårt jags redskap för att nå oss. Jakob ser änglar i sin dröm och trappan symboliserar förbindelsen mellan himmel och jord. Änglarna är Guds budbärare. Änglarna visar alltid riktningen mot Gud och Guds närvaro i våra liv.

Med änglar är det som med Gud, de möter oss oväntat.

Hur är det då med skyddsänglar undrar en del.  Ingenstans står det i vår Bibel att vi har vår egen skyddsängel. Visst skulle det vara fantastiskt om vi skulle ha en alldeles egen ängel som vakar över oss och vill oss väl. Ger det tröst och trygghet så är det klart att vi kan tro så. För det mesta tror jag att vår medmänniska kan vara vår bästa skyddsängel. När skyddsänglar kommer på tal funderar jag personligen över var miljontals skyddsänglar håller hus. Och jag står utan svar. Däremot tror jag att det kan vara så att när änglarna bär bud räddar dom ibland liv. Eller möjligen är det tvärtom, änglar räddar ibland liv – det blir som ett budskap i sig om den andliga verklighet som går bortom tid och rum och samtidigt är här och nu. Det är den andliga verklighet som Natanael erfar när Jesus säger att han såg honom under fikonträdet. 

När Jesus möter människor så ser han med både gudomlig blick och mänsklig blick. 

Jesus ser att Natanael är en person som är öppen för att se och ta till sig Guds närvaro, själva ordet israelit förklaras som den som ser Gud. Jesus berättar att det finns så mycket mer som Natanael ska få se. Jesus ger honom en välbekant men omskapad bild när han anknyter till Jakobs erfarenhet av mötet med Gud i drömmen där han ser änglarna gå upp och ner för trappan. Det är inte längre trappan som är förbindelsen mellan himmel och jord utan nu är det Människosonen, Jesus själv.
   Guds välsignelse över alla stoftkornen på jorden åt väster och öster, åt norr och söder konkretiseras genom inkarnationen, Gud kommer oss nära genom att själv bli människa. Gud gav Jakob ett löfte om närvaro och beskydd på en konkret plats som Jakob benämnde som himlens port. Det löftet fördjupas genom Jesus som själv förkroppsligar himlens port. Och det löftet finns med från allra första början när ängeln Gabriel ger Maria budskapet om att hon ska bli mor till Människosonen, ängel säger: och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut. Luk 1:33
   Berättelserna idag visar att allt hänger ihop från början till slut. Gud är med oss i såväl prövningar och lidanden som i glädje och framgång här och nu och in i framtiden. Det löftet visar Gud oss stoftkorn i alla väderstreck genom drömmar, genom änglar och genom Jesu ord som fortfarande talar lika direkt till oss som till Natanael fast orden är fästa på papper.
   Kanske väcker det bävan som för Jakob, kanske väcker det förundran som för Natanel eller jubel som för Johannes som skrev gåtfullt, skrämmande och vackert om hopp att det brinner ljus i mörkret. Amen

Predikan i Djurgårdskyrkan på Den helige Mikaels dag

1 Mosebok 28:10-17

Uppenbarelseboken 12:7-12
Johannesevangeliet 1:47-51