Eggehorns bok om Etty Hillesum och Dietrich Bonhoeffer
5 - Mellanreflektion om möten, att vara Ordets tjänare och tillit
Det mellanmänskliga med Guds närvaro
Det var onekligen en rad olika prövningar som mötte mig i min första församling
och inte minst första veckorna trots det tänker jag med tacksamhet på det goda
som jag mötte och som jag burits av under alla år och där lyser torsdagens
sjukkommunion som en klar stjärna. Det handlar om Gudsmötet och gemenskapen.
Det handlar om Gud och mig, Jag och Du, jag och min nästa. Sjukkommunionen jag
firade fem dagar gammal som präst var ett möte med bärande Kristusnärvaro och
ett verkligt mellanmänskligt möte. Det är något av det allra viktigaste jag gör
som präst, möter människor och i dessa möten finns Gud med även om det sällan
blir så påtagligt som vid en sjukkommunion, en bikt eller ett mycket närvarande
själavårdssamtal. Det är ett Jag och Du möte bortom tid och rum. Det är Heligt,
Heligt, Heligt.
Lite raljant brukar det heta att det
tredje sakramentet i Svenska kyrkan är kaffe, det är Trevligt, Trevligt,
Trevligt och det är mycket kaffe i kyrkan. Kaffet har förstås ett värde i sig
och det är på ett vis en täckmantel för missionsgemenskap,
nog så viktigt i vår kyrka, mellanmänsklighet över en kopp och en kaka eller en
sopplunch eller matlagningsgemenskap. Möten helt enkelt.
Ibland har jag haft och har lite svårt när
det blir för mycket Trevligt, Trevligt, Trevligt, förstå mig rätt, såklart ska
vi ha det trevligt i kyrkan. Men det kan vi även ha på många andra platser så
när Heligt, Heligt, Heligt hamnar i skymundan på grund av trevligheter får jag
lite av en klump i magen. Det är balansgången av att ha vidöppna dörrar och
inga trösklar eller mycket låga till att faktiskt se att det finns fler dörrar
att öppna för att fördjupa det trevliga till det heliga. Ta ett steg över en
tröskel helt enkelt som kan vara lite högre än man är van vid. Lära känna mer
av och upplev mer av det heliga som rymmer Guds gåtfullhet i vår närhet och
våra liv i relation till den gåtfullheten. Eller som författaren till 1 Timotheosbrevet
skriver, Och erkänt stor är vår religions hemlighet: Han uppenbarades som
jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades
bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten. 1 Tim 3:16
(För övrigt är hela kapitel 3 en tänkvärd men rätt ouppnåelig och tidsbunden målbild
för en församlingsgemenskap, poänger finns och är tacksam för nåden och förlåtelsens
bärande möjlighet)
Vi är subjekt för varandra, när vi glider över att objektifiera människor har
vi klivit ur vår mänsklighet och ur evangeliet.
Tidigt kom jag i kontakt med Martin Bubers alster, klassiker Jag
och Du samt en av mina favoriter Det mellanmänskliga. En del talar om dem, färre har läst dem. Jag har läst dem flera
gånger och de är inte lättlästa, lättolkade eller lättsmälta. Buber är inte min
guru för att låna begrepp från en annan världsreligion men hans socialfilosofiska
tankegångar är en spegel för min kristna tro. För mig har på flera vis
blicken på kristen tro utifrån varit mer intressant än blicken inifrån. Jag är rätt eklektisk i valet av inspiration, det finns en rad mystiker som också har varit mina
speglar och några teologer. Andras blick på Bibelns berättelser är väsentligt för att inte stelna i relation till Gud.
Människors möten med Gud är långt ifrån okomplicerade och människors möten sinsemellan är inte heller lätta. Jag har så länge jag kan minnas iakttagit paradoxerna och kontrasterna i vår värld och i våra relationer. Kanske är det därför evangelisten Johannes tidigt kom att bli min vän och mitt främsta Gudstilltal av Bibelns berättelser. Johannes, den yngste av evangelisterna är förstås präglad av sin tid och hur de första kristna långsamt lämnade sin judiska bakgrund vilket gestaltas på ett vis som bland annat under historiens gång legat till grund för antisemitism. Väl medveten om det är Johannes, hellenistiskt inspirerade teologi med kontraster och paradoxer fortfarande det evangelium som ligger mig varmast om hjärtat. Kanske är det för att mötena är tydliga i Johannes och att berättelser bär mindre prägel av historieskrivning och mer av existentiellt berättande. Vad vill Gud oss, vad vill Gud genom Jesus, vad betyder egentligen syndernas förlåtelse, försoningen, döden, uppståndelsen? Hur berör det oss på djupet så att det får bäring i våra liv? Så klart söker vi svaren i alla de olika böckerna i vår Bibel. Tillsammans ger berättelserna oss livsmönster och vägledning när vi ser vad som hör hemma i dåtid och vad som har bäring idag. Förvånansvärt mycket har bäring får vår tid, det gäller bara få fram det på ett trovärdigt vis genom ord och handling.
VDM
Som präst betonas att du är tjänare och
det är bra och klokt på många vis, framför allt bör vi betänka att vi är VDM
Verbi Divini Minister, det gudomliga ordets tjänare. Vi ska tjäna Ordet och
orden, berätta om Guds närvaro i sin skapelse, om hur Gud kommit oss nära genom
inkarnationen, nåden, försoningen och uppståndelsens gåva. Samtidigt är det
bortom ord att vi har tron på Guds egna människoblivande i Jesus Kristus, där
Gud för alltid genom Jesus Kristus kallat och ständigt kallar oss till relation
samt att Gud vet vad det innebär att vara människa. Och att närvaron ständigt
finns där genom Anden. I kristen tro har vi treenigheten som
bild för Gud, Fader, Son och Helig Ande, omöjligt att förklara och alla
förklaringar blir nya bilder. Gud är, det vill säga Gud är ett varande, kort
och gott skulle vi även kunna säga liv. Livet är beroende av Hjärna/Fadern/Skaparen,
Hjärta/Sonen/Frälsaren och Lungorna/ Anden/ Livgivaren eller Hjälparen. Utan
detta inget liv, ingen Gud. Jag tycker om bilden för Gud som Hjärna, Hjärta och Lungor, kristen tro är i
högsta grad fysisk genom inkarnationen. Vi är beroende av den triaden för livet, i livet.
Med åren har jag sett mig själv mer och mer som en medvandrare än
tjänare. Det finns en fara i tänkandet kring tjänande. Dels att blanda ihop sig
själv på ett osunt sätt med tjänaren framför alla, Jesus, det finns bara en
enda Herrens tjänare och det är Jesus Kristus. Som präst är du inte förmer än
någon annan, vigningen tar inte bort något, lägger inte till något utan
bekräftar med löften, bön och handpåläggning att ta på sig ett ansvar att
tjäna. Att tjäna genom att visa på Jesus som om sig själv bland annat
säger, Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i
mörkret utan ha livets ljus. Joh 8:12
Det finns en ensamhet i många yrken och på lite olika vis. Som präster får vi dela både det som är svårt inom ramen för själavårdsamtal och bikten med den absoluta tystnadsplikten som ansvar samt de vanliga, och ibland nog svåra, mellanmänskliga berättelserna som vi alla bär på. Vi får ofta beröm och uppskattning och vi ska finnas där för vår medmänniska, vilket kyrkans medarbetare är mycket bra på, både i de personliga mötena och vid olika kriser i samhället.
Min erfarenhet är att i förlängningen kan en osund sammanblandning
med sitt eget tjänande och att ’inkarnera’ Jesus tjänande aspekt i sin egna
person leda till både högmod och utbrändhet. Inte ovanligt förekommande
inom kyrkan och då inte enbart bland präster, den osunda tjänandeaspekten
sipprar till alla olika medarbetare utan att reflektera vad det innebär. I sitt
vigningstal bygger biskop Krister på evangelisten Johannes ord; Jag
kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag
kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min
fader. Joh 15:15 Jag kommer längre fram att återkomma till vad biskop
Kristers vigningstal betytt för mig.
Tillit
I min första församling lärde jag mig den hårda vägen att lita på Gud, Ty
det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans
syfte. Fil 2:13. Jag fick öva upp min förmåga att lita på mig själv
och mitt egna omdöme. Trådarna av misstro som vävdes in i mitt prästliv har
präglat mig under alla dessa år och det är med sorg jag skriver det. Inte så
att alla mina kommande mellanmänskliga relationer med arbetskamrater varit med
misstänksamhet under åren som gått däremot får jag erkänna att det kom att bli en
ryggradsreflex av kombinationen öppenhet och sund avvaktan.
Jag valde tidigt bort nätverkande och
har sparsamt glatt mig över stiftsmöten och stora prästsamlingar. Jag inser
förstås att min introverta sida är mer dominant än min extroverta vilket också
bidragit till det valet. Denna hållning späddes på av vad som sedan skulle möta
mig i min andra församling, Spånga. Vi människor har en tendens att gilla lika
men i en offentlig miljö kan vi aldrig bli lika, vi behöver förhålla oss till
olikhet. Hur vi gestaltar våra privata liv är en annan sak.
Det som var negativt tog i alla fall inte bort glädjen i arbetet i
min första församling och det som bar i en rörig miljö var alla möten med
församlingsbor i gudstjänster och vid kyrkliga handlingar. Det finns
Jag-Du-Vi-möten som jag bär med mig i mitt hjärta än idag. Möten där jag med
Guds hjälp fick göra skillnad, möten som fick mig att tänka efter både
teologiskt och praktiskt och framför allt mänskligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar