med Prins Eugens tavla Den signande solen
8
- Min tredje församling
En terrass
I
slutet av 1970-talet bodde jag vid Tessinparken. Ibland när jag promenerat på
Djurgården valde jag att gå bakgatorna upp mot Karlaplan, en av dem var
Fredrikshovsgatan. När jag hade passerat Fredrikshovs slott kom jag fram till
ett hus med en terrass. Jag titta ofta upp och tänkte att det vore inte så dumt
att bo där, med den terrassen. En plats jag nu har suttit på många, många
gånger eftersom det visade sig att den tillhör Oscars församling och är en del
av församlingshemmet. Och första tiden i församlingen hade jag mitt rum en trappa
upp med utsikt över terrassen.
Många höjde på ögonbrynen när jag
sa upp mig från Spånga utan att ha fått en tjänst och under uppsägningstiden
kom bland annat ett vikariat i Oscars ut, jag sökte och fick det. Tänk att jag
skulle komma till en av de församlingar som biskopen föreslog inför min
prästvigning och som jag då valde bort. Mentalt var jag inställd på ett vikariat
men när jag erbjöds fast tjänst tackade jag ja och mitt arbete i Oscars varade
i hela 21 år.
Det var en kontrast att komma till en
innerstadsförsamling från en församling i en förort. Arkitektoniskt främst och
så förstås den största skillnaden, plånboken som påverkar våra yttre, materiella
liv, vårt immateriella inre är med vissa variationer mer lika. De existentiella
frågorna i vårt inre känner inte av plånboken, mänskliga möten är sig likartade
var man än befinner sig. Ja, möjligen kan det ibland initialt vara en skillnad,
med en fetare plånbok kan du om du vill fly undan existentiella och
livsomvälvande händelser under en längre tid innan ditt inre tränger sig på. De tjocka
plånböckerna är fler i Oscars men finns även i Spånga och de tunna finns även i
Oscars, fast man kanske inte tror det. Fattigdom finns överallt det vet diakonerna
i sin vardag i alla olika församlingar. Jag gick från en mindre församling till
en större, från en 1100-tals kyrka till fyra 1800 - 1900-tals kyrkor och
Lillkyrkan som för mig snarare är ett kapell.
Vardag
Församlingen var indelad i arbetslag vilket bidrog
till att jag fick förtroendet och glädjen att pröva på många olika
ansvarsområden under åren. Jag började som vikarierande ledare i
Oscarskyrkans arbetslag därefter behövde jag av personliga skäl gå ner i
arbetstid och blev under en tid del av Olaus Petrikyrkans arbetslag och när det
var dags för heltid igen blev jag även där för en tid arbetsledare. Därefter
blev jag arbetsledare för det som kallades HemKyrkan, ansvarig för alla äldre-
och serviceboenden i församlingen samtidigt som jag kom att tillhöra
Djurgårdskyrkans arbetslag. De sista dryga tio åren blev jag ansvarig för
vuxenpedagogik och föreningar och hade också ett delat ledarskap i
Djurgårdskyrkan med en god kollega. Under några år fick jag förtroendet av
kyrkoherden att vara förste vikarierande kyrkoherde och med i ledningsgruppen.
Det blev betydligt mer administration och arbetsledning än vad jag haft i
tidigare församlingar. De 21 åren i församlingen gjorde att jag fick stor
variation i arbetet och att det även var många goda arbetskamrater bidrog
starkt till att jag blev kvar så länge. Det fanns något nytt att pröva på och
utveckla.
Oscars var och är en traditionsbärande församling
därför blev det många kyrkliga handlingar, dop, vigslar och begravningar. Kärnan
och glädjen i arbetet var fortsatt rytmen att arbeta varannan helg och jag tror
att det är därför kyrkoåret så starkt har blivit en del av mitt präst-dna, vilket
jag är oerhört tacksam för. Jag älskar att vända och vrida, brottas och
inspireras, förundras och vila i Bibelns alla mångfacetterade berättelser.
Några av alla olika samtalsgrupperna jag hade ligger mig fortfarande varmt om
hjärtat som Teologiska bokcirkeln, Filmcirkel med existentiella samtal och
Samtal för personer med utmattningsdepression med grund i biblioterapi, gruppen
hade jag med en arvoderad psykolog och litteraturvetare som jag gick
biblioterapiutbildningen med. Att få mötas i samtal har varit en stimulerande
uppgift. Jag har stött på personer från tiden i Spånga och förstås från tiden i
Oscars som berättat hur värdefulla dessa samtalsgrupper har varit. Jag tror
starkt på just samtal, inte debatt, inte diskussion, utan just samtal. Samtal
är för mig ett ömsesidigt möte, det inbegriper inget övertalningsmoment utan i
så fall mer av granskande och utforskande i den mån vi är oense. I debatter och
diskussioner blir det ofta en tävling, något som ska vinnas som jag inte
förstår mig på. Kan åsikter, kunskap, och ståndpunkter vinnas? Tveksamt.
Förvärvas möjligen, om det nu handlar om att med samtalets hjälp få någon att
ändra sig eller utvecklas. Kanske är det bara en lek med ord, eller inte…
Förutom samtalsgrupper var jag kaplan för några av
församlingens föreningar, Oscars Internationella Forum, Oscarsbibliotekets
vänner och Oscars Seniorer. Så roligt att träffa alla erfarna och inspirerande personer
som var engagerade i dessa föreningar och möta många intressanta
föredragshållare anlitade av föreningarna. Tillsammans med en klok kollega hade
jag flera år även ansvar för fördjupning och stöd till alla kyrkvärdar och gudstjänstvärdar.
Sommarkyrkan i Djurgårdskyrkan är ett fint minne och så roligt med alla teologie
studerande som arbetade i cafét och ledde andakter och gudstjänster. Nu möter
jag dem som kollegor i tjänst i olika församlingar, så fint.
Jag fick förmånen att fortbilda mig och det blev kyrkoherdeutbildning,
jag utbildade mig till handledare, delvis på egen bekostnad, samt inom
biblioterapi. Och en rad kortare utbildningar det fanns en generositet av att
se vikten av fortbildning.
En kort tid funderade jag på att söka
kyrkoherdetjänster, många uppmanade mig till det, tyckte jag skulle passa i den
rollen. När jag rannsakade mig själv insåg jag att jag aldrig skulle stå ut med
vad jag upplever som diskrepansen mellan verksamhet och förtroendemannakårens
uppdrag att styra i relationen till kyrkoherdens uppdrag att leda verksamheten.
Jag är glad över en demokratisk folkkyrka fast den skulle kunna existera utan
partipolitik i olika kulörer. Jag är bra på administration därmed inte sagt att
jag tycker det är kul, det är ren och skär självbevarelsedrift att ha ordning
och reda, en del av livet blir enklare utan pappers/digitalt kaos. Att leda och
stödja personal i kyrkans mångfacetterade arbete var nog det enda som möjligen
lockade med en kyrkoherdetjänst. Det är roligt att se arbetskamrater utvecklas
och växa i sitt arbete.
Otippat
Det finns fördomar om allt och inte minst om stadsdelen Östermalm men att det
enbart är stelbent och konservativt dementerar jag. Stereotyper finns om alla
stadsdelar, lite tillspetsat med min råbarkade svarta humor skojade jag i
början att jag bytte ett ’getto’ mot ett annat. Jag vet, min humor har svarta
kanter. Det var spännande att se hur församlingen förändrades från att gå från
en viss stelhet och så-har-vi-alltid-gjort-inställning till en dynamisk
församling som hade förmågan att balansera tradition och förnyelse. Dels tror
jag att det är en oundviklig utveckling under en tid om tjugo år. Sedan tror
jag att det dynamiska och utvecklande berodde mycket på alla anställda inom
olika professioner som var och är kompetenta samt även en stor andel volontärer
som på olika vis genom sina kompetenser bidrog till församlingens olika
föreningar och som kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, konsertvärdar osv.
Sjunga vackert är inte min starka sida, jag läser de
liturgiska partier som kan sjungas för säkerhets skull även om jag nog med stöd
av en bra musiker skulle kunna sjunga en del har det sagts mig, lång historia
det här, besparar er den. Nåväl, därför är det kanske något otippat att jag under
min tid i Oscars skrev ett libretto till en kammaropera. En av flera begåvade
musiker i församlingen komponerade en Påsktetralog för skärtorsdag, långfredag,
påskafton och påskdagen. Jag har skrivit librettot till Judassånger som
framförs på påskafton, om hur Jesus möter Judas i dödsriket. Judas är en av de
personer som jag alltid fascinerats av och på ett vis ömmat för. Det finns
något att inspireras och förundras av i hela dynamiken mellan Jesus och Judas,
Jesus vet om Judas förräderi, det är en del av frälsningsplanen. Så många
frågor när vi inte teologiserar utan ser till det mänskliga. Enligt oskriven tradition
befinner sig Jesus i dödsriket, där möter han Judas som ångrade vad han gjort
och därför tagit sitt egna liv vilket evangelisten Matteus berättar om.
’Kändis’ är verkligen en benämning att
fundera över, känd i vilken bemärkelse!?!
Ibland
har jag fått frågan om jag har mött ’kändisar’ eftersom Östermalm är rätt
kändistätt. ’Kändisar’ finns överallt, och ja, jag har mött ’kändisar’ i alla
församlingar jag har arbetat i och i livets alla olika skiften. Som om det
skulle behöva påpekas är de också människor som lever i glädje och sorg. Såklart
har vissa möten med okända och kända och
händelser under alla år i tjänst i de olika församlingarna på ett särskilt vis
lämnat avtryck i minnet. Dessa är förstås mest värdefulla för mig och blir anekdotiska för andra. En del
är av den arten att de inte går att skriva ut, för alltid bevarat inom mig. Men
för att bara nämna några otippade möten och händelser som dröjt sig kvar.
Ett dop
av liten parvel med romska rötter där det ’traditionsenligt’ bjöds på en
stänkare direkt efter dopet(gudstjänsten var slut vill jag för säkerhets skull
förtydliga). Vigsel tillsammans med syrisk-ortodox kollega som markerade sitt
missnöje genom demonstrativt agerande i gudstjänsten. Han hade blivit tagen i
örat av sin biskop och vad jag förstår i sann ekumenisk anda tvingad att
tjänstgöra tillsammans med en prästvigd kvinna. Begravning tillsammans med en
katolsk kollega som agerar professionellt trots olika ämbetssyn till skillnad
från den ortodoxa kollegan. Begravning där kistbuketten/avskedsblommor börjar pyra
(gick tack och lov bra, tillåter aldrig ljus på en kista efter det till förtret
för oförstående begravningsbyråer). Jag skrev tidigare att jag har ett svalt
förhållande till kyrkans vigselrätt det hindrar förstås inte att många vigslar
värmer hjärtat. En sådan vigsel fick en extra tvist när den filmades för att
sändas i en TV-show utomlands och även skildrades i bokform för att ena
personen i vigseln var en känd TV profil som gifte sig med en känd artist, en
av dem var till hälften svenskättad. Ett roligt och fint minne, konkret bevarad
i CD-skiva och bok som jag fick mig tillsänt.
Luther var insiktsfull i sin analys av
människans väsen, simul justus et peccator.
Känd
eller inte känd, det är mötet med olika personligheter som är berikande, både i
det som rör livets glädje och sorg men även det som skaver eller som är ren och
skär ondska. Människan är storartad i sin humanitet och älskad av Gud genom
nåden och samtidigt kan vi vara och är vi avskyvärda i vårt djävulskap av olika
slag, potentialen för båda dessa yttringar bär vi var och en inom oss. Vid
några tillfällen har möten med vissa personer inneburit ett stort obehag, vid
några tillfällen har rädslan kommit i efterhand. Nu talas det mer om den
sårbarhet det innebär för präster och diakoner att möta labila människor och en
medvetenhet om att tänka till före i vilka sammanhang och rum som samtal ska
tas. Det är bra. Jag skulle kunna skriva mer om det men det får bli i ett annat
sammanhang.
Ett litet stycke familjehistoria korsas
med tjänsten i Oscars
I
del 1 av mina reflektioner nämnde jag att min morfar hade en längtan att bli
präst men blev militär. Vilket innebar flyttar runt omkring vårt land. En sådan
flytt gick till Fredrikshovs slott som militären för en tid nyttjade, bland
annat fanns tjänstebostäder och där bodde morfar och mormor och min mamma under
några år. Min mamma tyckte förstås det var kul att jag nu arbetade i Oscars. Vi
ett tillfälle besökte mamma och jag Fredrikshov som numera är skola och förstås
inte sig likt men på ett ungefär och mamma fick en nostalgistund. Kul för
henne. Mamma konfirmerades i Oscarskyrkan och blev jätteglad över att vår son
Samuel också blev det. Så fina lilla Djurgårdskyrkan, där mamma haft
skolavslutningar när hon gick i Djurgårdsskolan, det blev även platsen hon
önskade och valde för sin begravning. På så vis knöt ett stycke familjehistoria
ihop med min tjänst i Oscars. Jag ler när jag i min fantasi tänker på hur min
kvinnoprästmotståndarmorfar tittade ner eller in eller vad vi ska leka med för
bild och såg sitt älskade barnbarn vid altaret och predikstolen i Oscarskyrkan.
Han hade kanske till och med suttit i bänken och gått till nattvarden om han
fått leva så länge och uppleva det, vem vet?
Uppbrott
En del byter ofta arbetsplats andra blir kvar i årtionden. Jag hamnar i mitten
av dessa förhållningssätt. Jag är mycket glad över mina dryga två decennier i
Oscars och bär dem med mig i hjärtat. En groende vilja och nyfikenhet på att
söka ett nytt sammanhang tillsammans med en friktion (säg en arbetsplats utan
skav) där jag inte såg någon lösning fick mig att återigen välja att säga upp
mig utan att veta vart jag skulle hamna de sista åren av aktiv tjänst. Jag förvånade
mig själv lite även om tanken funnits där för en tid och för att inte tala om
arbetskamraternas förvånade ansikten när jag sa upp mig i maj 2021. Alla var
nog inställda på att nästa steg i livet var pensionering för min del och inte
att byta arbetsplats i elfte timmen. Det var med stor belåtenhet jag kunde
presentera att jag fått jobb direkt, ingen arbetslös period den här gången
heller. Av någon outgrundlig anledning har mina tjänster rört sig i öst-västlig
riktning, Nacka, Spånga, Oscars och så min fjärde församling, tillbaka
västerut, till Hässelby.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar