Med SOfOS : Återkomst och Ankomst

Ankomst till Återkomst – 1 Advent

Kyrkoåret har på ett vis en sömlös övergång mellan 1 Advent och Domssöndagen där livshjulet gör att ankomsten år efter år blir en återkomst. För mig har det alltid varit tänkvärt att det inte finns någon tydlig linjär berättartråd i kyrkoåret. Egentligen borde det väl börja med Juldagen, eller snarare med Marie bebådelsedag, när Herrens moder får beskedet att hon ska bli mamma till världens frälsare, ett stort och outgrundligt besked av Gud genom ängeln Gabriel. Kyrkoåret började växa fram från mitten av 300-talet när julen mer formellt blev en tid för firandet av Jesu födelse. Senare blev advent början på kyrkoåret som en påbjuden tid för fasta, det vill säga en förberedelsetid för adventus Domini, Herrens ankomst.

Ett nådens år

Vi får ett helt år till, gratis, igen och igen, alldeles gratis för det är vad nåd betyder från latinets gratia. Ett år till då vi erbjuds vandra livets väg tillsammans med Gud och berättelserna om Guds närvaro i sin skapelse genom Jesus Kristus.

Jesus rider in i Jerusalem och han gör det inte som en regent på en ståtlig häst utan som en herde som efter en lång vandring tillfälligtvis lånat en åsna. Intåget i Jerusalem skildras både på 1 Advent och på Palmsöndagen, det kan tyckas paradoxalt att vi ska fira samma händelse två gånger, fast vi gör det med olika fond i bakgrunden. 1 Advent återknyter vi indirekt till stilla veckans och påskens omvälvande händelser och det blir som ett koncentrat av hela Jesus frälsningsgärning där ett nådens år ligger framför oss i väntan på Kristi slutgiltiga återkomst. På Palmsöndagen inleds den sista veckan i Jesus jordiska liv som kulminerar i hans död och uppståndelse bortom vår fattningsförmåga. Den tid som han visar sig efter sin uppståndelse är helt annorlunda än tidigare.

Hela adventstiden blir både en påminnelse om året vi har framför oss och att vi åter få bekanta oss med och leva med berättelserna om Jesu korta tid i offentligheten och vad det betyder för oss. Samt en förberedelse för att fira inkarnationens mysterium, Jesu födelse.
I år tänker jag att vi ännu ihärdigare än i fjol behöver stämma in i psalmen 105 Hosianna, Davids son, som vi sjunger direkt efter evangeliet. Orden som bygger på folkets rop på hjälp, hosianna, rädda oss, kom med hjälp! Vi behöver verkligen be om hjälp för att bli räddade när det är mörkare på vår jord än det varit på länge. Vårt hosiannarop ekar från då till nu och in i framtiden. Vi är frälsta, räddade genom tron och samtidigt väntar vi på den tid då Kristus ska komma tillbaka och öppna boken med sju sigill, livsboken. I den väntan behöver vi inspireras att se hur Bibelns berättelser kan hjälpa oss i våra liv i den anda som Jesus Kristus visade i handling och genom orden i den fred och det hopp han förkunnande.

I evangelieberättelsen står det inte att alla välkomnade Jesus genom att bre ut sina mantlar eller strö kvistar från träden, det står många och andra. En del stod säkert och undrade vem denne man var, precis som folk fortfarande gör. Ja, vi själva som redan definierar oss som kristna kanske emellanåt bara ställer oss vid sidan och undrar vad poängen är med att överlåta sitt liv i tro på Jesus Kristus? Det är därför så bra att vi år efter år får börja om på nytt, vare sig vi jublar fram Hosianna eller om vi i ångest ropar Hosianna eller kanske bara försiktigt viskar fram Hosianna fyllda av undringar och funderingar. Oavsett vad, ett nådens år, väntar oss.