Prövningar & Hopp

“From the unkind cup of history, we have drunk wisdom, not bitterness.” 

Orden står på baksidan av en meny på en Armenisk restaurang i Gamla Stan i Jerusalem. På menyn finns en kort beskrivning av Armeniernas historia. Redan i början av 300-t var kristendomen den officiella religionen och tron har alltid varit betydelsefull för armenierna. Det som grep tag i mig när jag läste igenom berättelsen om Armeniernas blodiga och prövande historia var just dessa slutord. Att gå igenom prövningar utan att bli bitter att vända prövningar till vishet är tänkvärt. Inte bara för ett folk, en nation utan lika mycket för en enskild människa.

När allt känns gott och bra är det lätt att tro på det goda i livet och på Gud. Så prövar Livet oss. Varför? Var finns Gud? Är det Gud som sänder oss prövningar? Bland kristna finns det olika uppfattningar om den frågan. Bibelns berättelser, kyrkan och teologins historia ger olika svar och tolkningar på den frågan. Jag svarar NEJ, på frågan om det är Gud som sänder prövningar. Det vore att förminska Gud, förminska hela poängen med att Gud blir människa, förminska hela inkarnationen. ”Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen.”, skriver författarens till Jakobsbrevet. (1:13)

En del prövningar orsakar vi själva och en del drabbar oss.

”Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag." Säger Jesus till lärjungarna när dom är i Getsemane. (Matt 26:41)  
Tittar vi in i våra hjärtan så finns det säkert tillfällen då våra ord, vårt handlande har orsakat mer eller mindre prövningar för oss själva eller någon annan. En hel del av livets prövningar drabbar oss, som sjukdom och olyckor, nära och käras död. Vi försöker gärna besvärja livet och det som gör ont. Vi söker förklaringar av olika slag, letar efter syndabockar om det ger tröst. Trots att de flesta av oss innerst inne vet att prövningar, lidande och ondska är en del av vår verklighet. Livet har en skuggsida, paradiset finns inte på jorden. I mötet med prövningar och lidanden får vi med tiden blekta ärr. Fast det vore naivt att förneka att mötet med prövningar och lidande kan resultera i sår som är svåra att läka.

Tar vi till oss insikten om livets skuggsida tror jag att vi trots allt lättar kan instämma i menybeskrivningen: Att av livets historia dricka vishet och istället för bitterhet.

Författaren till Ordspråksboken (24:13-14) skriver: ” Ät honung, min son, det är gott, jungfruhonung är söt för tungan. Så är insikt och vishet för din själ, finner du dem finns en framtid för dig och ditt hopp skall inte stäckas.” En insikt vid prövningar är att vi behöver varandra, vi behöver personer vid vår sida. Vi behöver stöd på olika vis. 
”Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar” (Luk 22:28) säger Jesus till lärjungarna när de är samlade vid den sista måltiden. När skuggsidan i våra liv tar över genom prövningar och lidande har vi en Gud som är närvarande och lider med oss och bär oss. Något som inte enkelt går att förklara utan behöver bli en akt av överlåtelse. Att lita till Guds löften om närvaro genom sin Ande.

Titusbrevets Livstext.

När jag har dop och begravningar, livets början och slut, så finns det några verser i Titusbrevet som jag kallar för Livstext. Jag läser dem ofta, de första verserna vid dop och slutet vid begravningar. Verserna sammanfattar Guds närvaro i livet från början till slut. Och då ska vi komma ihåg att livet inte slutar med döden eftersom Jesus gått före oss till Uppståndelsens liv. Så här skriver Paulus:

”När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss - inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig - och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. Det är ett ord att lita på.” (Tit 3:4-8)   

Paulus hade utsatt människor för prövningar när han förföljde de första kristna. Efter sin omvändelse på resan till Damaskus och under resterande liv när han bar ut budskapet fick han uppleva egna prövningar. Trots skuggorna i hans liv talar han mycket om Hoppet i sina brev. 

Jag är övertygad om att prövningar och hopp alltid blir burna av kärleken, Guds kärlek. Fast det sällan känns så mitt i prövningarnas stormöga . Vi har alla ett vackert hjärta som är lite lagat här och där. Korsets gloria vittnar om att vi alla är lovade det eviga livets segerkrans. Hoppets ankare håller oss kvar och det är som Paulus med vishet säger: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” 1 Kor 13:13

Jag tror att Paulus skulle kunna stämma in i orden och jag hoppas för min egen del att jag mer och mer kan närma mig orden. 

“From the unkind cup of history, I have drunk wisdom, not bitterness.”